Låt mig sätta scenen: Jag går fram till fem män som åker skateboard vid statyn i Prospect Park, de hänger med varandra och jag går fram och säger: "Hej, jag skrev en dikt om dig, för dig, kan jag läsa den för dig?"
Alla fem tittar upp på mig och tänker: "Vad i helvete händer här?" Och sedan säger de, en efter en: "Ja, visst, gör det." Min telefon har 1 % batteri kvar. Den kanske dör innan jag ens börjar. Jag är en vit queer kvinna i 40-årsåldern klädd i lager för att gå ut och springa och bara mina ögon syns. De är fem unga färgade män, i 20-årsåldern, alla maskerade. Det här scenariot är onekligen den typen av saker man skulle göra narr av. För all del, gör det.
Jag höll nästan på att gå rakt förbi dem efter att jag hade skrivit det, men sedan tänkte jag, varför inte berätta för din musa att de är din musa? Vad kan det skada?
Jag är nybörjare på poesi, men jag gillar att det är så mycket lättare att dela med sig av än en hel pjäs. Man kan bara ge någon en dikt.
Jag skulle vilja dela det med er alla också. Jag tror att konst läker, öppnar upp oss och överbryggar klyftor, och får oss att känna oss mindre ensamma. Det är sant för mig i alla fall. Och jag älskade att se dem åka skridskor, deras glädje fyllde mig med lycka.
Skridskoåkare i rött och svart
Brädor snurrar
under vita sneakers
Unga begåvade och
Eggar upp varandra
En mjuk yaaaaa
Jublande leenden
Smakprat
Wow där är det
Skalning av två omkullvälta koner
Vägkantsorange och 911 blå
Dessa är de lyckligaste männen
Vaggade bland plataner
Däck kolliderar
Till synes omedveten
Till tjugofem grader
Under en Brooklyn-sol
För er som undrar vad de tyckte – De var helt tagen. De älskade att vara föremål för en dikt. De gav alla knytnäven. ... Det var ett utbyte av kärlek. Jag hade älskat dem och sedan fick jag visa dem det. Och de gav tillbaka det. Och tänk att jag nästan inte vände mig om och sa "vad i helvete" och läste det för dem. Jag menar, det var konstigt... hallå, jag skrev en dikt till er, kan jag dela den med er? ... men, vad roligt.
COMMUNITY REFLECTIONS
SHARE YOUR REFLECTION
8 PAST RESPONSES
Love the story - and the poem. I can see and feel the joy in those moments of sharing. Thank you.
Your story made me happy.
It’s really interesting, because, obviously, you took a great risk. Whenever we share our personal creativity, it’s a risk, but way more so sharing with complete strangers. Brava for that! (And the poem is really really beautiful..,)
Ah, yehhh, healing the world one small act at a time.
A wave and a smile go a long to smooth another’s journey, and perhaps even soften a bully’s heart. }:- a.m. proverb on the hoof
That is a wonderful story and poem. Sharing with the muse. Love it!
Thank you for these pure-hearted demonstrations of love. You "See No Strangers!"
Thank you Winter for listening to your inner voice that said, "stop & share"
I resonate deeply!
I've had the most amazing and deep connection in the streets, on subways,
busses, sidewalks when I simply stop and connect. usually I'm the one initiating. Though at times, it's also the willingness to stop and engage ♡
In DC, it was with Mr Weeks, a towering man with a booming voice, ebony skin and a twinkly grin. I'd see him when I walked to work. I dress rather "loudly" in pink with like green, turquoise blue and Mr Weeks began our initial connection with "hello, where you goin' dressed like that on a Tuesday morning?"
I began our connection by stopping & responding, "World Bank where I'm teaching Storytelling"
Mr Weeks: "phhhhhpppphhht, World Bank?! They don't need you, the kids, the teens, they need you..."
And thus began the glorious nearly daily encounters and conversations, "being schooled" by Mr Weeks. And my payment to Mr Weeks were Hugs. Initial offer from me to him and his response, "hugs are, at times, better than any money"
I always carry my Free Hugs sign in my bag... Mr Weeks would see me halfway down the block and be ready for me with arms open.
Thank you again Winter, for your courage to connect & reminding me of Mr Weeks.
[Hide Full Comment]Hugs from my heart to yours,
Kristin