De sjöng Med Tusen Tungor

Ursprungligen publicerad i höst | Vintern 2015

Låt mig berätta en historia om hur världen började. Jag lovar dig att historien inte är helt osann.

Yorubas äldste säger att när världen började fanns det bara himmel och vatten. Den Högsta Varelsen, Olórun, styrde himlavalvet, medan den Gudomliga Feminina, Olokun, var herre över de rasande haven. En dag blev Obatala, en son till Olórun, rastlös och försökte skapa en värld mellan urhavet och den tysta himmelen. En värld av skogar, av gröna och berg. Han rådfrågade sin äldre bror, Orunmila, profetians gud – den viseste av gudarna: "Gör en gyllene kedja," sa siaren Orunmila. "Och med den, hitta en svart katt, en vit höna och en palmnöt. Fyll sedan ett snäckskal med sand och gå ner till vattendjupet." Obatala lydde, klättrade ner, ner, nedför den gyllene kedjan som hängde i ett hörn av himlen.

När Obatala var en kort bit från havets skiftande yta viskade Orunmila till honom vad han skulle göra härnäst. Från en påse som han hade virat runt bröstet hällde Obatala ut sanden från snigelns skal och sanden blev stora flatmarker. När den vita hönan skickades iväg, pickade den hit och dit, strödde ut sandhögen, fördelade den med sina vingar och bildade berg och dalar och kontinenter i dess spår. Med palmnöten planterade Obatala sedan skogar, som bar behaglig frukt som gav näring åt de människor han senare skapade. Nöjd med detta tog den himmelske besökaren den svarta katten – hans första jordiska följeslagare – och slog sig ner på ett namnlöst stycke land som kallade det 'Ile Ife' – Yorubafolkets hem till denna dag.

Jag hörde den här historien första gången när jag var skolbarn - min näsa fortfarande våt av oskuldens dagg, mina ögon ännu inte våldtagna av den cyniska förtvivlan som nu förföljer mitt folk. När vår lärare berättade historien för oss gjorde han det dock med den sortens tvåfaldiga förräderi som fick oss att förstå att vi inte skulle tro ett ord av det. Trots allt var Obatalas alkemiska resa in i saker och ting bara en gammal historia som våra fäder, trevande i snåren av sin egen omedvetenhet, sa till sina barn att få dem att sitta stilla. Nu hade vi eld – vi hade berättelsen om ett obehagligt försök mellan en man, en kvinna och ett äpple för att hjälpa oss förstå vårt föga smickrande ursprung. Tack vare vetenskapen, till sann kunskap, hade vi berättelsen om en oförklarlig explosion i tidernas begynnelse, explosionen som inledde detta febriga rus av galenskap som vi kallar livet. I det stora hela fanns det inget utrymme för Obatala och hans gyllene rep. Det fanns inte plats för mitt folk. Det fanns inget utrymme för mig.

Jag måste ha förstått mina lärare oerhört väl för jag växte upp med en tjatande känsla av otillräcklighet och underlägsenhet, inte olikt andra medlemmar i min generation. Mina lärare berättade för mig vad deras egna lärare hade berättat för dem, så det var inte deras fel – att vi hade fel, att vår känsla för det heliga och sätten att leva var uppriktiga ansträngningar från ett vilseledd folk, en fläck som väntade på de antiseptiska doserna av en mer förfinad kultur.

"Ser du den här bilen? Hör du surret från motorn?" en av mina lärare kan mycket väl ha frågat. "Det är inte våra kalabasser och sånger som skapade dem. Den vita mannen har gett oss skola, teknologi, utveckling och sann religion. Allt vi behöver göra är att lyssna uppmärksamt vid fötterna på våra messias."

Jag ifrågasatte aldrig den här historien. Jag tog den och gjorde den till min egen. Jag var fascinerad av denna lära om en avlägsen sanning, en så kraftfull att den gjorde vår utan betydelse. Utan att inse det började jag ta avstånd från mitt folk - naturligtvis fick jag hjälp av mitt eget folk, som själva förlorade i råttloppet för självständighet som avbröt deras kalabasser och sånger.

Jag växte upp och lärde mig att att tala som en amerikan var att vara privilegierad och överlägsen. Så jag arbetade hårt med att disciplinera den naturliga otympligheten i mina läppar genom att använda "schwa"-ljudet - för att uttala ett ord som "far" med den nåd och balans som blir en New Yorker, inte med "tjockleken" på min egen tunga.

Jag satt framför varje klass, desperat efter att behaga mina lärare och räckte upp handen vid minsta antydan om en fråga. Du förstår, jag var på ett sätt som behövde lite eller ingen artikulation övertygad om att om jag fick mig själv utbildad, skulle jag kunna höja mig över skräpet av min egen klockor och ta min plats i konstellationen av de värdiga... och att om jag förstod saker och tings obestridliga natur, skulle jag kunna hitta orubblig grund för mig själv att bygga en verklig framtid på.

Jag minns att jag svarade på vår pastors frälsningskallelse tre gånger på en enda söndag. Det var en ganska stor kyrka – så han skulle inte ha lagt märke till ungen som väntade bakom de efterföljande gudstjänsterna för att bli 'grundligt frälst' från sina synder. Senare, på universitetet, skulle jag översätta min hyperreligiositet till en asketisk strävan efter absolut säkerhet. Min strävan efter absolut sanning var så obeveklig att jag som huvudämne i psykologi läste Bhagavad Gita, Koranen, tiotals bibelöverensstämmelser, böcker om kvantfysik, kemi, systematisk teologi, historia och darwinistisk evolutionsteori. Mitt mål var inget mindre än att göra anspråk på den sista ståndpunkten – en sanning så absolut att den stängde munnen på nejsägarna.

Naturligtvis behöver jag knappast nämna att mina experiment med att upptäcka den absoluta sanningen misslyckades – inte för att jag inte försökte tillräckligt hårt. Det var en viss livslust som gjorde mig inställd. Det var en föräldralös solstråle som föll på mina ögon; det var ett ögonblick vid havsstranden då vatteninträngningen får en att kämpa efter ord; det var en väns tårar; det var kärlek vid första ögonkastet. Det är i dessa ögonblick som man inser att världen är för stor för att förtätas till en språkkonvention, för promiskuös för att hålla sig trogen mot någon uppfattning om den. I åratal hade jag frenetiskt strävat efter den enda perfekta och sammanhängande världsbilden, det korrekta svaret, den slutliga handlingen. Istället snubblade jag över berättelsen och den tysta insikten om att sanning inte räcker. Inför en oöverskådlig mångfald av kosmologier, kunskaper och verkligheter var epistemisk monism inte längre ett alternativ.

Idag ser jag att människorna i det globala södern fortfarande är fängslade i en enda ideologi som devalverar berättelserna om Obatala – en sträng monolog som har betingat oss att se oss själva som enheter i en maskin, våra liv som instansieringar av den moderna konsumtionsdriften på obestämd tid, våra kulturer som kosmetiska avvikelser från det verkliga och verkliga till en logisk rituell verklighet och vår visdom, en logisk rituell verklighet, vår visdom. jorden som foder för ekonomisk tillväxt.

Vi har arbetat under föreställningen att vi inte räcker till, att när vi talar om subtila världar, osynliga landskap och en helig aktivism, talar vi nonsens. Vi har antagit att det bara finns ett sätt att vara i världen, och det sättet är säkert, självklart och utan alternativ – åtminstone för friska människor. Vi har försökt ta till oss språket och antagandena om utveckling och framsteg; att tvinga våra ögon att se mat som en produkt av marknadsplatsen istället för present; att devalvera våra drömmar för meningsfullt arbete som tomt om inte grundat på motivationen att tjäna pengar. Men det finns rykten om forntida framtider och vi börjar se hur denna sinnesmonokultur inte längre tjänar mångfalden och expansiviteten hos människor och andra än människor; vi ser hur den ena tillskansat sig många. Vi ser – precis som ni – att tillväxt inte är tillräckligt.

På grund av en kaxig livsmodell lever vi i en generisk kultur som belönar den snabba, den smala, den lömska och mannen som lämnar sin medmänniska på vägen för att dö. En kultur som straffar medkänsla, litenhet, osäkerhet och intimitet. För tillväxt, för denna rusning efter överhöghet, belånar vi just de saker som gör oss attraktiva. Vi byter bort genialitet med att leva, vår djupa mångfald. Denna enastående sanning, denna säkerhet med dess anspråk på universell giltighet, detta enda sätt att veta, lovade oss rikedom och fred. Vinsterna växte, men våra träd, hem och mark respekterades inte; vi blev mer effektiva, men vår effektivitet trängde ut våra kulturer och språk.

Nu kan vi inte längre följa ekonomisk struktur och ideologisk monolog som betraktar vårt välbefinnande som en eftertanke, våra landområden är en livlös massa av smuts som väntar på kapitalistisk inlösen, och våra kulturer en kosmetisk distraktion från den mer seriösa verksamheten att tjäna mer pengar. Vi kan inte lyssna för länge på skrytet av en pixel som låtsas vara hela bilden.

Låt mig säga att krisen vi står inför som art inte bara är ekonomisk, den är epistemisk: vi konfronteras med en förlamande förlust av säkerhet, utrotningen av de mytologiska grunder på vilka vi långsamt uppfann den moderna kulturen. Vi står inför slutet på sanningen. Det är farliga tider. Men däri ligger briljansen i vårt ögonblick, en skönhet som jag misstänker att decentraliseringens teknik tjänar: sanningen är bruten, skrynklig och i hans ställe finns tusen splitter av berättelser. Det är kraften i dag. Det är hopp om en annan övertygelse, att i pulserande fraktaler av helheten, i pölar av förnyelse och motstånd, kan människor överallt känna igen att bakom skenet av global gigantism, bakom reklamblixten och bakom siffrornas säkerhet finns en institutionaliserad ovilja för människor att leva sina egna liv. I detta system är vi knappast de sociala aktörerna; vi är de sociala resultaten – dockor fästa vid en dold buktalares strängar. Detta är det ekonomiska arrangemanget vi kallar "normalt".

Wade Davis sa: "Det finns verkligen en eld som brinner över jorden och tar med sig växter och djur, kulturer, språk, uråldriga färdigheter och visionär visdom. Att kväva denna låga och återuppfinna mångfaldens poesi är kanske vår tids viktigaste utmaning."

Uppmaningen att lokalisera är ett svar på mångfaldens poesi och sammanfaller med detta slut på sanningen, med vederläggningen av den "kompletta ordboken" - det system av trosbekännelser som en gång i tiden drev oss in och i vars hårda satsning en vacker mångfald av världar fortfarande kämpar efter andan. Ekonomisk decentralisering, driven av insikten att det finns många sätt att veta och vara i världen, sammanfaller med denna planetariska lust att leka med nya former, att återuppliva stöket med att vara vid liv, att lämna den korrupta tryggheten i en monolog och ge sig ut i vildheten vi en gång kallade hem. Det innebär att vi lär oss att komma hem till oss själva. Byggandet av ett tempel utan torn. Vi återtar vår makt, en gång investerade i mellanstatliga organ, handelsfördrag, nationsstater och tricle-down-politik.

Får jag våga säga att vårt mest övertygande krav i dag – om man tillåts tala på det sättet – är att återta tjockleken på våra tungor och lära sig våra grannars namn och ansikten; det är att inse att vår världsbild bara är en rubrik i en mening utan slut; det är att se att det finns fler sätt att lära sig än skolan och polerade examina någonsin skulle kunna rymma och fler sätt att leva än vad som kunde fångas i ett Facebook-inlägg. Det är nödvändigt att inse att våra teorier om förändring måste förändras och att brådskan inte alltid är en funktion av ökad ansträngning och logisk sammanhållning. Vi måste bekanta oss med allierade som inte kan ses, för subtila för det moderna ögat och bortglömda mänskliga förmågor som är fantastiska bortom jämförelse, för upprörande för rationell tanke. Vi måste inse att våra kriser uppstår från att vi klamrar oss för hårt fast vid en enda historia, från att vi dricker ur en enda torkande källa medan andra flödar utan tillsyn. Detta erkännande innebär också att det inte finns några bekväma 'andra', inga bekväma fiender, och att vi är de system vi motsätter oss. Det betyder att erkänna att vi inte vet svaren, pratar mindre om frågorna - och det är okej.

Den nya hopppolitiken vi föreställer oss handlar inte så mycket om de korrekta svaren. Det handlar om oss – oss som aspekter av våra ekosystem, våra kulturer och våra relationer. Det är det poetiska hopp som min livskraft, Ej, vår dotter, Alethea, och jag har när vi ger oss ut på en strävan att leva och frodas i ett bredare spektrum av värderingar, att lita på att det finns mer i livet än lusten att konsumera, att vila i vetskapen om att vi aldrig någonsin är ensamma och omöjligt skulle kunna vara. Det är därför jag är glad över att arbeta för en mer rättvis värld, en sammankomst för att insistera på det lömska med företagsmonokultur och löftet om gemenskap.

Och Obatala? Nåväl, han gick tillbaka uppför det gyllene repet som fortfarande hänger i himlens hörn - om du bara försöker lägga märke till det. Jag tror att han fick ett hjälte välkomnande och bjöds på en stor fest. Jag tycker om att tro att Orunmila, hans äldre bror gud, pressade honom att förgylla pantheon med berättelser om de första människorna han skapade, vad de gjorde med sin tid, och, mer speciellt, om han troget hade lärt dem gudarnas sång. Och i ett tungt ögonblick av tacksamhet, med ett leende som sträcker sig in i vår tid och lugnar vår längtan efter en vackrare värld, skulle han ha sagt: "Ja. De sjöng vackert - för de sjöng med tusen tungor."

***

För mer inspiration, gå med i lördagens Awakin Call med James Stark: Opening Windows to Wonder. Mer information och OSA-info här.