Tami Simon (på Insights at the Edge) Idag Pratar Jag Med

Ernest Holmes grundade en religion som kallas "Sinnets vetenskap". Han skrev en bok som heter Sinnets vetenskap, som jag finner nästan obegriplig, men han skrev många enklare böcker, bland dem en bok som heter Kreativa idéer ([som] är liksom grunden för mitt trossystem) och en annan bok som heter This Thing Called You. På kvällen, när jag ligger i sängen, läser jag två eller tre böner från bönboken som jag skrev, sedan läser jag två eller tre böner från Ernest Holmes, och jag känner mig uppmuntrad och optimistisk.

TS: När du säger att Ernest Holmes och hans idéutläggning är kärnan i din tro eller ditt trossystem, kan du berätta vad det är, vilka dessa principer är?

JC: Principen är att det finns ett sinne, en kreativ kraft, att vi alla är i det och av det. När vi vill utvidga oss kreativt, är det faktiskt kraften från det Gudomliga Sinnet som vill utvidga sig självt, så det är ett svar. Du vet, många gånger säger folk: "Jag vill skriva en roman, men jag är rädd att det bara är mitt ego." Ernest Holmes skulle säga: "Om du vill skriva en roman, är det det Gudomliga Sinnet som längtar efter att uttrycka sig." Det tar bort hela frågan om "Det är bara mitt ego."

TS: Vackert. Nu finns det ytterligare ett citat som jag läste av dig som jag gärna skulle vilja att du kommenterar. Här är det: "För att växa som konstnärer måste vi vara villiga att ta risker. Vi kan inte fortsätta i all oändlighet att upprepa våra tidigare framgångar. Stora karriärer kännetecknas av stora risker." Jag är nyfiken på att veta vilka, om några, risker du för närvarande tar i ditt liv, [som] du identifierar [som] "Åh, det är en risk jag tar."

JC: Aha. Just nu är jag inne i en läsperiod. Som jag sagt läser jag Mozarts Ghost, jag läser John Bowers bok, End of Story, jag läser Tim Farringtons bok, The Monk Upstairs. Det jag ska göra är att underhålla mig själv just nu, så att jag inte bara stirrar på väggarna och tänker "Varför kan jag inte komma på något att skriva?" Istället letar jag efter saker som är utsökta. Jag funderar på vad jag vill göra härnäst. Jag har tre musikaler som behöver lite arbete, och jag hoppas att jag kan locka Emma tillbaka för att arbeta lite med dem tillsammans med mig. Jag har precis stämt mitt piano, vilket innebär att jag bestämmer mig för musiken igen.

TS: Det låter rimligt för mig att jag är inne i en period av härlig läsning. Jag är dock nyfiken, när man tänker på idén att ta risker, även om man ser tillbaka på de senaste åren, vad är något som du skulle identifiera som något där du skulle säga: "Tja, det var riskabelt!"

JC: Jag skrev en memoar.

TS: Det låter riskabelt!

JC : Det var riskabelt. I memoarerna berättade jag om de svårigheter jag har haft. Jag har haft tre nervsammanbrott och varit inlagd på sjukhus. Memoarerna handlar om det. Det jag upptäckte, när jag publicerade memoarerna, var att världen är uppdelad mellan de människor som tyckte att det var fantastiskt att jag pratade om allting, och de människor som bara inte ville veta. Boken fick väldigt ojämnt recenserad. Hälften av människorna var förolämpade över att jag hade stigit ner från piedestalen, och hälften av människorna var glada över att jag hade gjort det.

TS: Jag vill tacka dig, Julia, och jag är helt klart en av dem som hyllar din vilja att vara transparent och öppen om sitt liv. Jag tycker att det är så nyttigt för människor att inte ha sina egna prognoser, utan att veta den verkliga sanningen om människor de beundrar. Jag tycker att det är hjälpsamt. Det förmänskligar oss alla. Jag vill applådera dig!

JC: Jag hoppas att det är till hjälp.

TS: I memoarerna – jag har inte läst dem, och det är troligt att många av våra lyssnare inte har det – vad kom du fram till när du beskrev dessa nervösa sammanbrott, i termer av hur de gav förståelse eller insikt i ditt liv? Vilket var ditt sammanhang för dessa upplevelser, när du ser tillbaka på dem?

JC: Jag tror att det som framgår av memoarerna är att jag fortsatte att arbeta. Jag fick inte ett nervöst sammanbrott och sa "Ja, det var allt!" Jag fick ett nervöst sammanbrott och skrev om ett nervöst sammanbrott. En vän till mig [som just hade läst memoarerna] sa till mig att han tyckte att jag var som en Energizer Bunny, att jag bara fortsatte. Jag tror att det ligger en viss sanning i det, och jag tror att det kanske är inspirerande för folk att läsa att jag inte slutade skapa.

TS : Det är inspirerande! Jag tror att det är väldigt, väldigt meningsfullt för folk att höra det.

Nåväl, Julia, när vi närmar oss slutet av vårt samtal är det här en lite ovanlig förfrågan, men jag är nyfiken på om du skulle vara villig att lämna våra lyssnare med någon slags välsignelse relaterad till deras kreativa liv.

JC: Det finns en sång som jag sjunger, som lyder: "Tiden är som en flod. Vi tvättar våra ben som stenar. Tiden är som en flod. Vi tvättar våra ben som stenar. Tiden är inte svaret. Tiden är inte sökandet. Tiden är dit vi reser medan vi lär oss resten. Tvättar oss i jagets flod."

När jag undervisar låter jag min klass sjunga den sången, och det verkar få folk att jorda sig och vara villiga att gå vidare och ta risker.

TS : Underbart! Tack så mycket, Julia. Tack för din ärlighet, ditt hjärta, ditt mod och din transparens. Jag uppskattar det verkligen.

JC : Varsågod! Det är underbart att få chansen att prata med dig igen.