Malvika Iyers Fantastiska berättelse Om motståndskraft!

Malvika Iyer är modets och optimismens essens.

Vid 13 års ålder förlorade hon båda händerna och skadade benen allvarligt, vilket väckte allvarliga tvivel om hon någonsin skulle kunna gå igen.

Men unga Malvika trotsade oddsen och gick segrande ur striden. Idag är hon en engagerad socialarbetare, motivationsföreläsare och modell för tillgängliga kläder i Indien.

Malvika är också en Global Shaper från Chennai Hub, som är en del av Global Shapers Community, ett initiativ från World Economic Forum.

Hon ger en förstapersonsberättelse om sin prövning och hur hon övervann den för S Saraswathi.

Malvika Iyer

Jag föddes i Kumbakonam. Min far förflyttades till Rajasthan när jag fortfarande var mycket ung. Jag tillbringade nästan 13 år av min tidiga liv i Bikaner, Rajasthan.

Jag hade en väldigt hälsosam och lycklig barndom. Jag var en pojkflicka; jag tyckte om utomhussporter och lärde mig simma och åka skridskor. Jag lärde mig även kathak i ungefär sju år.

Det var ett roligt liv fram till den dag jag råkade ut för olyckan: den 26 maj 2002. Jag var 13 år gammal.

Olyckan

Några månader före olyckan hade ett ammunitionslager fattat eld i staden och patroner, granater och andra smådelar låg utspridda över hela staden. Ett sådant föremål landade i vårt grannskap.

Vi fick höra att det var en desarmerad granat. Jag försökte sticka något i min jeansficka och ville ha något tungt att slå in den med. Jag tog bara den här granaten och slog i den.

Vid första träffen exploderade granaten i min hand.

Det fanns nästan ingenting kvar av mina händer. Båda benen hade allvarliga skador, nervskador och flera frakturer.

Det tog nästan två år och flera operationer för mig att kunna gå igen.

Sängliggande i två år

De första tre dagarna efter explosionen var jag helt medveten, medveten om allt som hände runt omkring mig, men min kropp var domnad.

Inom några ögonblick efter explosionen hörde jag min mamma skrika, "Meri bachhi ke haath chale gaye!"

Jag fördes omedelbart till sjukhuset. Mina lemmar var så skadade att min kropp hamnade i chocktillstånd. Jag kände ingenting eftersom de fyra huvudnerverna omedelbart skars av. Det var 80 procents blodförlust.

När jag kom fram till sjukhuset var blodtrycket noll, läkarna var osäkra på om jag skulle överleva.

Även i det tillståndet minns jag att jag bad min mamma om ursäkt och sa att jag var ledsen att jag utsatte henne för det här. Sedan sa jag att jag ville träffa den här vännen min. Det var så konstigt. Jag gav min väninnas telefonnummer och bad mina föräldrar ringa henne. Jag var livrädd; skulle det här verkligen vara sista gången jag skulle träffa de här människorna?

Läkarna var inte säkra på att de skulle kunna rädda mitt ben, särskilt inte det vänstra. Det dinglade, bara från en liten hudbit. De ville amputera det, men mina föräldrar ville inte riskera ytterligare skador. De tog mig i ambulans till Jaipur.

Splittrorna satt fast över hela mina ben och hade trängt djupt in. Smärtan började sjunka in och den var fruktansvärd. Jag minns de där dagarna och nätterna fyllda av smärta.

Men läkarna var bra och lyckades rädda mitt ben. Även om det var helt vanställt, utan känsel i vänster ben och med droppfot (svårigheter att lyfta den främre delen av foten) i höger, har jag tur att jag fortfarande har dem.

Mina händer var dock helt avhuggna. Det fanns ingen anledning att amputera dem eftersom de hade blåsts av; de kunde inte ens hitta några spår av dem på olycksplatsen.

Senare gjordes en hudtransplantation och med det har jag bara två stumpar kvar. Som tur var var stumparna, särskilt den högra, ganska långa, så jag kunde lyfta dem som en ekorre gör.

Jag behandlades på en klinik för ben och leder i Anna Nagar i Chennai. Efter månader av intensiv terapi kunde jag äntligen gå.

Min olycka inträffade i maj 2002. Jag tog mina första smärtsamma steg i november 2003.

Jag hade fortfarande en lång väg att gå.

Att komma vidare med livet

Vi började fråga om proteser. Det fanns inte mycket kunskap om detta, så min mamma och jag brukade googla. Vi hittade ett tyskt protesföretag som hette Ottobock och som hade en filial i Chennai.

Så fick jag ett par bioelektriska händer.

Jag började öva på att skriva; i början var min handstil väldigt stor, och sedan sakta men säkert, med övning, blev jag bättre.

Detta var i december 2003. Om fyra månader skulle mina vänner göra sina tionde prov. Jag kände mig helt utanför.

Jag hade kontakt med en väldigt nära vän i Bikaner. Hon brukade berätta hur de förberedde sig. Jag bestämde mig för att jag skulle försöka. Min mamma hittade det här träningscentret precis bakom vår gata.

Jag hade bara tre månader på mig att förbereda mig. Hela min barndom har jag hållit på med sport, dans och skridskoåkning, och nu kunde jag inte göra något annat än att sitta och gå lite. Eftersom jag inte hade något annat val tror jag att all min koncentration gick åt till studierna.

Jag förberedde mig och förberedde mig och när resultaten kom förändrades mitt liv helt.

Jag fick en statlig betygsrankning bland de privata kandidaterna, och jag var även en av de bästa i staten. Jag fick hundra poäng i både matematik och naturvetenskap och 97 i hindi, också en förstaplats i staten.

Jag kände mig som en kändis. Nästa dag bevakade alla ledande tidningar mig. De skrev om hur jag övervann min funktionsnedsättning för att uppnå denna utmärkelse. Allt var väldigt uppmuntrande.

Jag blev inbjuden till Rashtrapati Bhavan för att träffa Dr APJ Abdul Kalam (dåvarande president i Indien).

Malvika Iyer med Indiens tidigare president Dr APJ Abdul Kalam

Jag fick träffa många andra kändisar. Jag fick ett pris för framstående modellstudent av tidningen Wisdom.

Efter gymnasiet började jag på St Stephen's College i Delhi, där jag tog examen i ekonomi (med utmärkelse).

Sedan tog jag min masterexamen i socialt arbete från Delhi School of Social Work.

Under min fältutbildning fick jag möjlighet att arbeta med barn med funktionsnedsättningar. Jag insåg att det här är något jag måste vara en del av. Jag kunde känna empati med dem och förstå dem bättre. Eftersom jag alltid fick mycket uppmuntran ville jag ge något tillbaka.

En ny början

Förra året blev jag inbjuden till ett TEDx-föredrag och det föredraget förändrade mitt liv fullständigt.

Fram till dess gjorde jag bara mitt jobb och försökte vara en del av samhället. Men det hjälpte mig inte särskilt mycket och jag kände mig fortfarande dålig över att alla andra är normala och inte jag.

Men när jag började prata om mig själv insåg jag att jag faktiskt hade det mycket bättre än många andra, som skulle klaga även utan problem i livet.

Jag sågs som en motivationsföreläsare. Nu blir jag inbjuden att tala på universitet och skolor eller för företag i Chennai och andra städer.

Förra året blev jag inbjuden att vara värd för India Inclusion Summit i Bangalore. Jag var konferencier och fick möjlighet att träffa många personer med funktionsnedsättningar. Det fanns människor som faktiskt hade uppnått något eller som var i färd med att återhämta sig och komma ur det. Det var en stor ära att få vara värd för ett sådant program.

Detta hjälpte mig att inse att jag måste acceptera mitt funktionshinder. Det är inte som att jag någonsin kommer att få tillbaka mina händer.

Människorna runt omkring mig gjorde detta möjligt – mina vänner, min familj och särskilt min mamma. Hon var mitt stöd hela tiden. Hon var som min skugga. Hon såg till att ingen skadade mig på något sätt. Det är hennes positiva anda som har gjort mig till den jag är idag.

Hon har gett mig mycket frihet; hon behandlade mig aldrig annorlunda alls. Det fanns aldrig någon uppvisning av medlidande.

För närvarande är jag en juniorforskare och doktorerar i socialt arbete vid Madras School of Social Work. Jag studerar upplevelsen av inkludering; hur personer med funktionsnedsättning känner sig i samhället och vad samhället har för attityder till dem.

I början brukade jag må dåligt när folk stirrade på mig. Det gjorde mig väldigt obekväm, men nu spelar det ingen roll. Jag vet vem jag är. Jag har blivit mer starkhjärtad, vad de känner eller hur de ser mig påverkar mig inte längre.

Utöver detta har jag passionerat arbetat med allt utomhus. Nyligen gjorde jag en ramppromenad på NIFT (National Institute of Fashion Technology) i Chennai.

Jag är modell för tillgängliga kläder; det är ett initiativ från Ability Foundation och NIFT.

Malvika Iyer på rampen vid NIFT

Studenterna designade två klänningar åt mig, med tanke på min handprotes. Jag var den stora iögonfallande personen den kvällen och det var en fantastisk upplevelse. Ända sedan dess har jag skrivit om tillgängliga kläder.

När jag låg i sjukhussängen för 12 år sedan trodde jag att jag aldrig skulle komma ur det här. Nu kan jag se att det finns så mycket mer att göra. Jag tycker att livet är riktigt, riktigt bra.

Jag blev nyligen inbjuden att vara värd för ett löplopp i Bangalore.

Jag åkte dit helt själv. Jag skötte allt, från flygplatsen, alla resor, hotellvistelsen och så vidare. Idag kan jag göra 90 procent av mitt arbete själv, utan någon hjälp.

När jag tänker på hur mitt liv har blivit, tänker jag att det är bra, vad som än hände.

Jag skulle inte ha velat leva ett mediokert liv. Jag har alltid varit rädd för medelmåttighet och jag är inte säker på hur mitt liv hade blivit om det inte vore för den här olyckan.

Jag känner mig välsignad eftersom jag vet att något väldigt hemskt hände och även nu är jag inte 100 procent okej. Jag kan inte bara springa runt och göra allt själv. Mina ben gör fortfarande ont när jag går.

Men mycket gott har kommit min väg.

Jag är övertygad om att jag kan göra något meningsfullt med det här livet. Jag ångrar ingenting.

Dansen var min första kärlek. Jag brukade vara ledsen över att jag inte kunde dansa som förut. Men nu har jag börjat dansa igen. Jag kan inte dansa lika graciöst som förut, men jag dansar fortfarande.

På Bangalore Run dansade jag på scenen. Jag tycker att livet handlar om att göra det bästa av det man har.

Jag förlovade mig i februari i år med en underbar man, en konstruktör, och det finns mycket att se fram emot i livet snarare än att bara sitta och tänka på vad som kunde ha varit.