Var kärlek

Jag går till biblioteket i Santa Monica för att skriva ganska ofta.

Häromdagen var jag där för att få lite arbete gjort, och jag ser den här mannen stå och titta i några böcker. Ny facklitteratur. Han har en skylt på bröstet där det står "Var kärlek".

Jag frågar honom om jag får ta en bild, och han samtycker glatt. Jag vänder mig om för att få fram lite pengar i plånboken. (Han är hemlös – det är uppenbart. Det finns många hemlösa som umgås på Santa Monicas bibliotek.) Jag vänder mig om igen, och han har tagit bort skylten.

”Bilden är gratis”, säger han, ”men du måste ha den här på dig i två timmar. Jag heter David, vad heter du?”

Jag ber honom knyta den runt min hals. Han säger att om någon frågar mig vad skylten ska säga honom, så är det ett krav.

Jag gav honom en kram och två dollar och gick uppför trapporna för att skriva. Leendena jag fick när jag gick till mitt lilla bord vid fönstret. Var kärlek, var kärlek, var kärlek. En del av min bok handlar om budbärarna i våra liv. David var verkligen en sådan budbärare.

Han hade aldrig heller tagit en bild med en iPhone förut, och bilden på mig nedan var hans allra första. Ganska, ganska bra.

Senare samma kväll…

Jag bar skylten ”Var kärlek” när jag undervisade i min yogaklass . Jag kom in och frågade: ”Kan någon gissa vad temat är ikväll?”

Alla skrattade åt det uppenbara, men, som någon sa efter lektionen, när hon kom fram till mig med tårar i ögonen, ”mjuknade” rummet. Hon sa ordagrant att hon aldrig hade sett något liknande.

Jag bar skylten hela dagen. Att hålla mitt ord och allt. Flickan med tårar i ögonen sa att lektionen var som en dikt, vilket kanske är det bästa jag kan säga till mig.

Gjorde jag det? Nä. Skylten på mitt bröst gjorde det.

Du förstår, ingen kunde motstå det. Till och med de griniga killarna längst bak som tycker att jag pratar för mycket och "kan vi inte bara vara lugna?" log och fnissade åt skylten. Det mjukade upp rummet, för ja, kärlek gör ju det.

Hur man än ser på det, borde vi egentligen alla bära sådana skyltar som säger "Var kärlek". Även om de är osynliga. Även om bara vi kan se det.

När jag körde till lektionen låg jag bakom en kille som körde långt under hastighetsgränsen och svängde utan att använda blinkers – en kille jag själv ansåg vara en "idiot". Högt. I min bil. Vilket fick mig att fnissa. Där stod jag, med en stor gammal BE LOVE-pappskylt på bröstet, och jag kallade någon främling för idiot?

Jag skrattade åt mig själv och tackade ganska snabbt kartongen för att hon höll mig i schack.

Var kongruent, Jen.

Du är kärlek. Var kärlek. Eller, som Jesse i Breaking Bad skulle säga, ”Var kärlek, yo.” (Jag ber om ursäkt för alla BB-internskämt. Min besatthet är djupt.)

Må jag alltid ha ett tecken på mitt bröst. Vare sig jag kan se det eller inte. Må vi alla komma ihåg att vi har dessa tecken på våra bröst. Må vi alla komma ihåg att vara KÄRLEK.

Tack, David, den hemlösa mannen jag träffade på biblioteket, som gav mig kärleken. Jag hoppas att du vet vad du har gjort, min käre herre. Min storhjärtade herre. Jag hoppas bara att du har en liten aning om det, vem och var du än är.