Två Ankor Och Deras 7-åriga hjälte

Skrivet av Robert Knight från Kentucky

När jag var runt 7 år gammal såg jag ett par ankor på min gårdsplan. Jag visste att ankor gillade bröd, så jag bestämde mig för att mata dem innan de hade en chans att flyga iväg. Jag visste det inte då, men dessa två ankor slutade med att vara en av de mest inflytelserika faktorerna i vem jag har blivit idag.

Ungefär en vecka efter deras första besök hittade ankorna in på min trädgård igen. Jag tyckte det var konstigt, eftersom sjön i vårt grannskap inte var särskilt nära mitt hus. Jag matade dem dock igen, eftersom det var allt jag visste att jag kunde göra med ankor.

De kom tillbaka varje dag efter det i en månad eller två och lärde sig till och med att komma fram till min ytterdörr och kvacka när de ville ha mat. Det sjönk sedan till bara en av dem ungefär en eller två gånger i veckan. Jag är inte säker på hur länge detta varade, men en dag efter en stor storm hamnade de båda på min gårdsplan.

Den här gången var något fruktansvärt fel

Jag var exalterad över att se dem båda tillsammans igen, så jag tog fram extra mat till dem. De verkade dock annorlunda, upprörda. De slutade inte kvacka när jag kom ut som de brukade göra. Faktum är att de kvackade mer. När jag kastade den första lilla brödbiten till dem, tog hanen faktiskt upp den och kastade tillbaka den på mig och återupptog sitt frenetiska kvackande. Jag tog några steg mot dem då för att se om de skulle backa som de brukade göra, men bara honan rörde sig den här gången. Detta förbryllade mig, men sättet de agerade på påminde mig om filmer jag hade sett när ett djur ville att någon skulle följa dem. Jag gick in igen och förklarade det för min mamma och fick tillåtelse att försöka följa dem.

När jag gick ut igen hade de flyttat till hörnet av min trädgård, tydligen antar jag att jag hade gett upp dem. De hörde hur dörren stängdes och hanen sprang tillbaka till mig och kvickrade hela vägen. Jag följde dem till hörnet av gården, på vägen, runt hörnet, tvärs över en gata, och då var sjön i sikte. Honan flög ner nära sjön då, men hanen ledde mig ner till fots. När vi kom till sjön gick de båda till en stormbrunn vid kanten av den och började kvacka ner i den. Jag kom fram och tittade ner, och det jag såg chockade mig. Jag såg sju ankungar cirka åtta fot rakt ner längst ner i detta avlopp, bara titta upp på oss.

Jag sprang efter hjälp

Jag visste att jag måste göra något för att hjälpa, så efter att ha förklarat för ankorna att jag skulle komma tillbaka sprang jag tillbaka hem. Det tog mig cirka 10 minuter att övertyga min pappa att komma och hjälpa mig, men han fick sitt fiskenät som var fäst vid en lång stång och följde med mig. Det tog inte lång tid för honom att få ut sju, men han sa att en annan var där nere. Den fortsatte att simma in och ut ur röret i botten för att undvika nätet.

Jag sprang tillbaka över gatan och ner för backen för att hitta var röret släppte ut. När jag hittade den var ankungen i slutet av den, men jag skrämde tillbaka den genom röret till där min pappas nät var. Den här ankungen tog oss cirka 20 minuter att få, men det gjorde vi till slut. Så fort den var ute eskorterade föräldrarna ankungarna från avloppet och började kolla upp dem. Vid det här laget var det dags att äta middag så vi åkte hem igen.

Ännu ett kvacksalvare vid dörren

Följande dag hörde jag ett annat kvacksalvare vid dörren. Jag gick ut för att se de två ankorna och alla åtta ankungarna på min gårdsplan. Jag visste redan bättre än att försöka röra vid dem, så jag bara tittade på dem och såg att även om de hade varit med om mycket, så mådde de alla bra. Efter ett par minuter gick de alla tillbaka ner på min trädgård och började gå längs vägen, motsatt väg från sjön.

Jag såg dem aldrig igen, så jag kan bara anta att det var ett sätt att säga tack och hejdå att visa mig deras barn igen.

Kom med till dig av The Great Animal Rescue Chase .