Vedtrastens sång

Trastens sång tillhör en familj av upplevelser som leder oss in i en tröskel där ljudet går in i tystnad, tiden försvinner i tidlöshet och den kända världen uppslukas av det stora mysteriet. Familjen inkluderar ekot av en tempelklocka som krymper ner i tomrummet; den polyfoniska sången av tibetanska munkar som smälter samman i en oändlig gemensam kör; det elektriska intervallet mellan åskans slag och blixtens blixt; den hemska tomheten när en döendes utandning inte följs av en inspiration; den djupa sucken och det djupa lugnet som kommer i meditation när sinnet äntligen slutar tjattra; det tidlösa ögonblicket, före sömnen eller efter uppvaknandet, när vi går in i en drömvärld där det verkar helt rimligt att vi ska flyga, byta kön eller samtidigt vara oss själva och våra föräldrar.

I dessa tröskelögonblick glider anden mellan sinnets synapser. Den normala illusionen att det inte finns något bortom den profana tidens tyranniska marsch ( chronos ) försvinner, och vi har en kort antydan om evigheten, en medvetenhet om den heliga tiden ( kairos ). I dessa gravida tomrum kommer vi att förstå gränsen för vår förståelse. Vi får en tyst kunskap om att våra sätt att uppleva tiden och världen inte är något annat än de mekanismer, kategorier och paradigm som skapas av våra begränsade sinnen. Liksom monarkfjärilar som är begränsade till sina migrationer till låga höjder, kommer våra vingar inte att bära oss in i de stora områdena i yttre rymden.

Egennamnet för upplevelsen av ovetande är inte mystik utan visdom. När Sokrates fick veta att oraklet från Delfi sa att han var den klokaste mannen i Grekland, svarade han att det bara kunde betyda att han visste vad han inte visste. Visdom kommer från den säkra kunskapen om vår okunnighet, och den lär oss att vi bor i en liten cirkel av ljus omgiven av ett enormt mysterium. Enligt traditionen breder ugglan --- symbolen för Athena, vishetens gudinna --- ut sina vingar först när skymningen kommer. Visdom är den paradoxala konsten att se.

Det finns inga trätrastar i det glest skogbevuxna området i Kalifornien där jag bor nu. Men det finns hornugglor i överflöd, och när de börjar sitt låga, kusliga tjut strax efter skymningen, förflyttas jag tillbaka till en tidigare tid då jag stod tyst vid tröskeln och lyssnade på trastens inbjudan till jämn sång och hörde ett svagt eko av sfärernas tysta musik. Genom åren har trastens shamansång gradvis förvandlat mig till en agnostiker. Ovetande. Förvånad.