Kärlekens Verk är Att älska

Min egen tid på jorden har lett mig att tro på två kraftfulla instrument som förvandlar upplevelse till kärlek: att hålla och lyssna. För varje gång jag har hållit eller blivit hållen, varje gång jag har lyssnat eller blivit lyssnad på, brinner upplevelsen som ved i den eviga elden och jag befinner mig i kärlekens närvaro. Detta har alltid varit så. Begrunda dessa två gamla övertygelser som bär på visdomen och utmaningen att hålla och lyssna.

Den första är den urgamla uppfattningen att när man håller ett skal mot örat kan man höra havet. Det verkar alltid fungera. Läkarundersökningar har visat att när man håller skalet mot örat, hör man faktiskt sina egna pulseringar, havet av sitt blod som spelas upp för en. Ändå minskar inte detta mysterium. Det förstärker det bara. För att hålla ett skal mot örat lär oss hur vi kan höra Helheten genom delen, och hur vi kan hitta Universum inom oss. Det lär oss att när vi vågar hålla en annan varelse, som ett skal, mot örat, hör vi både mysteriet med allt liv och havet av vårt eget blod.

Otroligt nog har varje varelse universums berättelse inkodad inom sig. Varje själ är ett skal format av djupets strömmar. Även fysiskt är innerörat – den ömtåliga källan till balans – format som en snäcka. Och så, vad som än hålls och lyssnas på kommer det att visa oss var det lever i världen och i oss.

Detta leder oss till den andra övertygelsen: folktron att om en häst bryter ett ben måste den avlivas. Jag har upptäckt att detta inte är sant. Åh, det är sant att det händer. Uppfödare skjuter hästar med brutna ben som om det inte finns något att göra. Men nu vet jag att de gör detta för sig själva, eftersom de inte vill ta hand om en häst som inte kan springa.

På just detta sätt skär rädda och själviska människor av naveln till de som är trasiga, de vill inte sitta med en vän som inte kan hitta morgondagen, de vill inte bli belastade med någon som kommer att sakta ner dem, de vill inte möta det som är trasigt inom dem själva. I detta ligger utmaningen med medkänsla. För när vi vågar hålla dem som tvingats till marken, vågar hålla dem nära, sjunger sanningen om att hålla och lyssna och vi förs in i visdomen om brutna ben och hur saker läker.

Det här är tysta mod vi alla behöver. Modet att vänta och se med alla vi är. Modet att erkänna att vi inte är ensamma. Modet att hålla varandra nära våra hjärtans öra. Och modet att ta hand om det som är trasigt.

Övningsplatsen för dessa modigheter är alltid de små sakerna som finns till hands. På något sätt, genom att öva på att göra små saker med stor kärlek, som Moder Teresa uttrycker det, lär vi oss att vara modiga. I själva verket är kärlekens verk att ta hand om små saker helt och hållet. Sådant omsorg öppnar mysteriet. Genom vår minsta uppmärksamhets storsinnade närvaro når vi in ​​i kärlekens hav som bär oss alla.

Enkelt och djupt uttryckt är kärlekens verk att älska. För i den handlingen blir universum levande. Sådan levandehet är det utrymme som öppnar sig mellan oss, som Martin Buber säger, när två bugar sig och berör varandra på ett sant sätt.

Mark Nepo från "Den utsökta risken: Att våga leva ett autentiskt liv"