Träd: Den Alternativa Katedralen

Kontakt med naturen ger en gåva av närvaro. Jag försöker öppna mig för den snarare än att jaga distraherande tankar eller känslor. Som stadsbo fyller promenader i en park mig med en känsla av mina rötter i naturen. Hav, berg, ängar, skogar och öken inbjuder oss alla att upptäcka vår egen natur i deras, att möta deras närvaro med vår egen. Så när jag känner mig för långt ifrån min djupaste önskan, ur balans, skakad av livets slag eller fast i trögheten av att inte bry mig, söker jag kontakt med naturen – en primär källa till återcentrering.

Var och en av oss reagerar djupare på en eller annan storslagen naturscen, kanske beroende på var vi fick våra tidigaste intryck. Vid denna tidpunkt i mitt liv kommer den djupaste kallelsen till mig från träd, deras triumferande upphöjda såväl som deras djupt rotade i marken. När jag är under träd är jag tillbaka där jag hör hemma. För allt jag vet är denna plats ouppnåelig med någon medveten ansträngning jag kan göra. Men dvärgad av stora stammar och skuggad av utbredda grenar, klamrar jag mig inte längre fast vid det förflutna eller skyndar mig att hålla jämna steg med dagens plikter. Jag är precis här.

Efter ett par timmars arbete vid datorn gillar jag att släppa lös min energi i parken. När jag går den välbekanta stigen kan jag bli stillastående, tystad av kraften från träden som tornar upp sig på varsin sida om mig. På vintern följer mina ögon styrkan hos deras kraftiga grenar, som bryter ut sig i mindre och mindre grenar och kvistar, artikulerade mot himlen. De påminner mig om venerna och stjälkarna på de otaliga löv som komma skall och om mina egna vener och artärer, och hela mitt system får ny energi.

När jag frågade David Wagoner om hans utomordentligt suggestiva dikt, berättade han att den var inspirerad av en tid då han var vilse i skogen. Det är tydligt att upplevelsen av trädens närvaro förde honom tillbaka till sin egen närvaro och stillade hans rädsla. Ett sådant äventyr sätter vår rädsla för det okända i ett annat perspektiv. Vi är också okända.

I parken blir jag påmind om att allt liv är i rörelse. Ekorrar hoppar, bin och fjärilar utforskar blommorna. Träd öser sin energi uppåt i svajande grenar och griper tag djupt ner i jorden. Jag hör ett fågelsång. Jag är alltför ofta omedveten om allt som lever runt omkring mig tills jag är på en transformerande plats där jag kan bli ett med naturen och min egen inre natur – utan rädsla, utan press. Något djupt inom mig slappnar av. När jag böjer mig ner för att dra oönskat ogräs från en försummad trädgård på strandpromenaden vid floden känner jag hur det som klamrar sig fast vid mig släpper taget.

Även på smutsiga stadsgator, där jag går mycket, skickar rufsiga träd ett ömtåligt budskap. De påminner mig både om min natur och deras fantastiska gåva till vår planet, att rena luften vi andas. Jag klättrar uppför tunnelbanetrapporna på väg hem, trött och hungrig, mina tankar fortfarande upptagna med dagens aktiviteter. Sedan fokuserar jag på ett träd jag går mot, andas medvetet in dess fräschör och andas ut mina ångestkänslor och trötthet.