Lärdomar från Att Skriva kärleksbrev Till främlingar

Jag började lämna kärleksbrev över hela New York City till främlingar att hitta för nästan två år sedan.

Även om idén låter romantisk, var det verkligen ett sätt att glömma mina egna känslor av sorg och ensamhet ett tag och fokusera på andra i storstaden som kan ha känt sig lika besvikna som jag. Varje morgon sedan det första kärleksbrevet har jag lagt min kursiv på att skriva och skicka kärleksbrev till människor över hela världen, packade med ord som förhoppningsvis kommer att hjälpa, läka och hålla dem under en tuff tid.

Med varje penndrag och försegling av kuvertet har jag samlat på mig livsläxor som jag vet aldrig kommer att lämna mig oavsett vart mina brev tar vägen.

Vi är modigare än vi ger oss själva kredit.

Jag trodde att tapperhet alltid innebar att vara stark, aldrig fälla tårar, att vara den som kunde hålla ihop allt även när allt verkade falla samman. Vi lär oss det från första början – hur man räddar ansiktet, hur man litar på oss själva, hur man alltid är starkare men aldrig (någonsin) svagare.

Jag fick en brevförfrågan härommorgonen från en ung kvinna i Israel. Hon skämdes, lite feg och självisk, över att be om ett kärleksbrev till sig själv. Mig? Jag trodde att det var den modigaste handling jag någonsin mött.

Det krävs mod och styrka att be en främling att skriva ett kärleksbrev till dig, att erkänna att du inte kan orden för att säga till dig själv att göra saker bättre. Mod är att vara villig att falla sönder ibland, att ta in någon annan, att be om hjälp, att erkänna att du bara är människa och faktiskt behöver andra för att växa sig starkare.

Vi är mer lika än vi är olika.

Jag har faktiskt aldrig gillat uttalandet "gå en mil i någon annans skor." Det verkar nästan omöjligt, och jag lär mig mer och mer med livet att det inte alltid är nödvändigt.

För det mesta är våra berättelser helt klart olika även om vi bär på samma slags känslor – sorg, ensamhet, svartsjuka, sårad, lycka och hopp. Vi kan relatera bättre än vi någonsin förväntat oss om vi bara öppnar oss för det. Vi behöver inte axla samma kamp som någon annan för att visa den personen medkänsla eller vara en ljuspunkt i hans tid. Vi behöver bara bry oss.

Det finns en rädsla: vi kommer inte att säga det rätta. Vi kommer att göra saken värre. Det är bäst att vi inte säger något alls eftersom vi verkligen inte ens kan föreställa oss vad den personen går igenom.

Det är inte sant.

Även om vi inte verkar kunna gå den milen i någon annans skor, kan vi fortfarande stå bredvid dem för att vara en supporter tills den dag de lär sig att le igen.

Små handlingar betyder mer än vi vet.

Inte ens när jag skrev de första 400 kärleksbreven trodde jag aldrig att jag faktiskt gjorde skillnad i världen. Jag kunde inte tro att jag var betydelsefull eller att det spelade någon roll att jag var här.

Föga anade jag – jag gjorde skillnad i livet omkring mig, inte bara bokstav för bokstav utan liten åtgärd för liten åtgärd. Visa närvaro för en annan person. Svarar i telefon istället för att smsa. Håller dörren öppen. Att lägga ut mina ord i världen. Dessa små saker verkar ofta för små för att göra skillnad, men krusningseffekter kommer från en enda åtgärd. Impact behöver bara en person för att börja röra dussintals och dussintals liv.

Bara igår twittrade en ung man i Australien att han precis hade lämnat ett kärleksbrev på sitt universitet. Han skickade en bild till mig. Inte ens tjugofyra timmar senare hittade en kvinna vid namn Ellen det kärleksbrevet och skickade tillbaka ett e-postmeddelande till mig som sa att hon hade hanterat känslor av tvivel och sorg, och så brevet hon hittade var det bästa hon kunde läsa för att göra det bättre.

Ibland krävs det något så litet som att lämna ett brev, göra en tjänst eller ge råd för att skapa en krusningseffekt.

Ibland väntar en krusningseffekt på dig; du måste helt enkelt börja.