En Pandemisk dikt-bön

Foto av Filipe Leme från Pexels

Phyllis Cole-Dai är en författare och poet, kanske mest känd för kanske mest känd för "The Emptiness of Our Hands", en andlig memoarbok som beskriver de 47 dagar som hon och medförfattaren James Murray övade på att "vara närvarande" medan de levde efter eget val på gatorna i Columbus, Ohio. På sin 58-årsdag tidigare i år skrev hon 58 enradiga pandemiböner och gjorde dem till en dikt. Se texten nedan. Kanske kommer det att ge dig en boost. Du kan lyssna på Phyllis läsa dikten här eller ladda ner den här .

PÅ MIN 58-ÅRSDAG: 58 PANDEMIBANER

Må vi alla överleva till ännu en födelsedag.
Må vi hälsa solen varje morgon och glädja oss över att vara vid liv.
Må vi andas miraklet med frisk luft.
Må vi hedra varje ögonblick som en chans att börja på nytt.
Må vi rota vår tro i rikare jord än oro.
Må vi låta separationen sticka oss tätt.
Må vi se ansikten förutom våra egna i spegeln.
Må vi erkänna alla människor som släktingar.
Må vi vårda dem lika mycket som oss själva.
Må vi stanna hemma för att skydda dem.
Må vi vårda kroppen som hyser vår själ.
Må vi ha tillräckligt med tak över huvudet, mat, vatten, medicin och vila.
Må vi dela fritt från vårt överflöd.
Må vi motstå frestelsen att hamstra.
Må vi be om hjälp utan att tveka eller skämmas.
Må vi få tröst i sällskapet av djur, blommor och träd.
Må vi bli vän med ljudet av tystnad.
Må vi välkomna ensamhetens intimiteter.
Må vi dyka till djupet av vår varelse och ta fram välsignelser som vi inte visste att vi hade.
Må vi vara en fristad för varandra.
Må vi vägra att dröja i förnekelsens, likgiltighetens eller föraktets blindhet.
Må vi tämja vårt humör och inte bära något agg.
Må vi känna empati även med dem vi ogillar.
Må vi skänka varandra radikal uppmärksamhet.
Må vi lyssna på varandra som om livet beror på det.
Må vi tala som om vår röst skulle vara det sista ljud som någonsin hörts.
Må vi utforska hur man rör utan att röra, hur man håller utan att hålla.
Må vi inte skämmas av tårar och bävan.
Må vi lära av våra barn glädjen i ostrukturerad tid och trösten med rutiner.
Må vi lugna våra barn om monstren under deras sängar.
Må vi skapa nya ritualer av gemenskap.
Må vi skratta från våra magar.
Må vi odla förundran.
Må vi hjälpa vårt samhälle att göra det bättre än det har gjort.
Får vi undersöka problem från alla vinklar och prata rakt som linjer.
Må vi basera beslut på kollektiv visdom snarare än smittsam rädsla.
Må vi lita på dem som är experter, inte på dem som låtsas.
Må vi värdera hälsa framför rikedom.
Må vi ägna vårt dagliga arbete både åt dem vi älskar och åt det gemensamma bästa.
Må vi uppehålla de arbetare vars osynliga arbete försörjer oss alla.
Må vi skydda dem som utsätter sig själva för att skydda oss.
Må vi förvandla det omöjliga till det genomförbara.
Må vi undersöka främlingars välfärd.
Må vi stå upp för dem som är syndabockade och utsatta för hat.
Må vi sjunga veranda mot veranda tills hela världen är vår nästa.
Får vi släppa förväntningarna på hur svår eller lång vägen kommer att bli.
Må vi ta fart när vi går.
Må vi var och en axla mer av bördan så att ingen snubblar under den.
Må vi förbereda oss för det okända.
Må vi följa ljuset av våra ljusaste böner.
Må vi leva tillsammans till bättre versioner av oss själva.
Må vi plantera frön till en ny värld i det som finns kvar av den gamla.
Må vi minnas i de mörka timmarna att vi inte är ensamma.
Må vi inte låta någon dö övergiven, i smärta eller oberörd av vänlighet.
Må vi sörja de förlorade, fastän vi inte kan samlas.
Må vi göra rätt efter deras minne.
Må vi inte slösa en minut av den dyrbara tid de borde ha haft.
Må vi älska varandra som vi skulle bli älskade.
Må våra barn överleva oss alla.

26 mars 2020
© 2020 Phyllis Cole-Dai
Vissa rättigheter reserverade.