Arun Dada Och Mira Ba

För två veckor sedan besökte några av oss ett äldre Gandhian-par i Baroda - Arun Dada och Mira Ba. Nu i 80-årsåldern har hela deras liv bottnat i generositet. Som studenter på Vinoba har de aldrig satt en prislapp på sitt arbete. Deras närvaro talar om en livslång praktik av jämnmod, tillit och medkänsla. Och det gör deras berättelser.

"För nio år sedan fick vi det här huset i gåva," berättade Arun Dada. Veckan de flyttade in upptäckte de att deras granne var en fyllare, utsatt för våldsanfall. Bara ett par dagar efter flytten märkte de att deras gårdsplan var fylld med mat och alkohol.

Det visade sig att grannen också drev cateringverksamhet, och trodde att han kunde använda Arun Dadas framgård som förvaringsutrymme. Arun Dada protesterade naturligtvis. "Sir, det här är vårt hem nu, vi dricker eller tar inte icke-vegetarisk mat, och det här är olämpligt." På något sätt lyckades han övertyga cateringpersonalen om deras fel.

Men den natten, klockan 12:30, skakade grindarna till hans bungalow våldsamt. "Vem är Arun Bhatt?" skrek en hög röst. Mira Ba är rullstolsbunden och orörlig, men hon vaknade och tittade ut genom fönstret. Arun Dada tog på sig glasögonen och gick ut till porten.

"Hej, jag heter Arun", sa han medan han hälsade på den illavarslande berusade mannen. Omedelbart tog mannen den 73-årige Arun Dada i kragen och sa: "Du skickade tillbaka min personal i morse? Vet du vem jag är?" Det var grannarna som var beredda att utsätta rädsla och straff. Medan han förbannade häftigt slog han Arun Dadas ansikte och slog hans glasögon till marken - som han sedan slängde i en närliggande bäck. Oavskräckt av de våldsamma handlingarna, höll Arun Dada medkänsla. "Min vän, du kan ta ut mina ögon om du vill, men vi har nu flyttat in i det här huset, och det skulle vara fantastiskt om du kunde respektera våra gränser", sa han.

"Åh ja, du är den där Gandhian-typen, eller hur? Jag har hört talas om människor som du," hånade inkräktaren. Efter ytterligare några verbala övergrepp gav den berusade grannen upp för natten och gick.

Nästa morgon gick grannens fru ursäktande fram till Arun Dada och Mira Ba. "Jag är så ledsen. Min man blir väldigt ostyrig på nätterna. Jag hörde att han slängde dina glasögon i går kväll, så jag har tagit med det här åt dig," sa hon och erbjöd lite pengar för ett par nya glasögon. Arun Dada svarade med sitt vanliga lugn: "Min kära syster, jag uppskattar din tanke. Men mina glasögon, de var ganska gamla och mitt recept har ökat avsevärt. Jag var i alla fall sen för nya glasögon. Så oroa dig inte för det." Kvinnan försökte insistera, men Arun Dada ville inte ta emot pengarna.

Några dagar senare, under dagen, korsade grannen och Arun Dada vägar på sin lokala gata. Grannen, generad, hängde med huvudet och tittade ner i marken, oförmögen att få ögonkontakt. Ett vanligt svar kan vara självrättfärdighet ("Ja, du borde titta ner!"), men Arun Dada mådde inte bra av mötet. Han gick hem och reflekterade över hur han skulle kunna bli vän med sin svåra granne, men inga idéer dök upp.

Veckorna gick. Det var fortfarande utmanande att vara grannar. För det första var grannmannen alltid i telefon och förhandlade om en eller annan affär, och vartannat ord ur hans mun var ett förbannelseord. De hade inte mycket ljudisolering mellan sina väggar, men Mira Ba och Arun Dada var ständigt utsatta för fult språk, även om det inte var riktat mot dem. Återigen, med jämnmod, uthärdade de allt i tysthet och fortsatte att leta efter en väg till denna mans hjärta.

Sedan hände det. En dag, efter ett av hans rutinsamtal fyllt av fult språk, avslutade grannen sitt samtal med tre magiska ord: "Jai Shree Krishna". En hyllning till Krishna, en förkroppsligande av medkänsla. Vid nästa tillfälle gick Arun Dada fram till honom och sa: "Hej, jag hörde dig säga 'Jai Shree Krishna' häromdagen. Det skulle vara trevligt om vi kunde säga detsamma till varandra, varje gång vi korsades." Det var omöjligt att inte bli berörd av en så mild inbjudan, och visst tackade mannen ja.

Nu, varje gång de gick förbi varandra, utbytte de den där heliga hälsningen. "Jai Shree Krishna". "Jai Shree Krishna". Ganska snart blev det en vacker sed. Även på avstånd var det 'Jai Shree Krishna'. "Jai Shree Krishna." Sedan, när han gick hemifrån på morgonen, ropade han 'Jai Shree Krishna'. Och Arun Dada ringde tillbaka, "Jai Shree Krishna". Och en dag kom inte det vanliga samtalet, vilket fick Arun Dada att fråga: "Vad är det för fel?" "Åh, jag såg att du läste så jag ville inte störa dig", kom svaret. "Inte en störning alls! Som fåglarna kvittrar, vattnet rinner, vinden blåser, dina ord är en del av naturens symfoni." Så de började igen.

Och praktiken fortsätter till denna dag, nio år senare.

När han avslutade denna berättelse påminde han oss om Vinobas maxim att söka efter det goda. "Vinoba lärde oss att det finns fyra sorters människor. De som bara ser det dåliga, de som ser det goda och det dåliga, de som bara fokuserar på det goda och de som förstärker det goda. Vi bör alltid sikta på det fjärde." Det träffade ett djupt ackord hos oss alla som lyssnade på berättelsen, särskilt eftersom den kom från en man som praktiserade vad han predikade.

Mitt i havet av negativitet, fysiska hot och förbannelseord hittade Arun Dada dessa tre magiska positivitetsord – och förstärkte den.

Jai Shree Krishna. Jag böjer mig för det gudomliga i dig, det gudomliga i mig och den där platsen där det bara finns en av oss.?