Fru Tippett: Det här är en så viktig poäng du gör som professionell lyssnare, och det är något jag också vet, att genuint lyssnande handlar om att vara sårbar.
Herr Hempton: Ja.
Fru Tippett: Just det, och men – jag menar, jag vet inte ens hur jag ska förklara det. Jag menar, hur – hur förklarar du det?
Herr Hempton: Tja, när man verkligen lyssnar, när man verkligen håller sinnet öppet och lyssnar på en annan person – och förresten, jag rekommenderar starkt att om en person vill öka sin förmåga att förstå en annan person, börjar man med att lyssna på naturen eftersom man är helt oinvesterad i naturens resultat. Man kan bara ta in allt, alla uttryck. Och är det inte underbart att när en fågel sjunger, att vi hör det som musik? Fågeln sjunger inte för vår skull. Så det finns mycket glädje i det lyssnandet, och när vi blir bättre lyssnare på naturen, blir vi också bättre lyssnare på varandra så att när en annan person pratar med dig, behöver du inte leta efter vad du vill att de ska säga. Du kan, du vet, våga riskera vad de verkligen försöker säga och, du vet, fråga dem också: Är det verkligen vad du säger? Och känna din egen känslomässiga reaktion när de pratar om riskabla ämnen som hur det är att vara förälder i världen som den är idag.
Fru Tippett: Så jag tror faktiskt att det håller på att byggas upp något här i kulturen i stort. Jag vet inte, det fanns en artikel i The New York Times av Pico Iyer, som är, eh …
Herr Hempton: Ja, det är sant.
Fru Tippett: Du vet, och såg du det där? "Tystnadens glädje"?
Herr Hempton: Ja.
Fru Tippett: Han är journalist, författare, intellektuell. Och det – det var bara det senaste jag sett. Det är inte det enda. Men det handlade om människor som lever väldigt moderna liv, ni vet; han gav en massa exempel. Det slutar med att han springer på – han går till ett kloster och springer på någon som jobbar på MTV som tar med sina barn till den här tysta platsen. Och han avslutar med att säga – Pico Iyer avslutar med att säga: "Morgondagens barn, insåg jag, kan faktiskt ligga före oss när det gäller att känna inte vad som är nytt, utan vad som är väsentligt." Och han pratar om tystnad, och tystnad är elementet av precis som du sa, att urskilja vad som är väsentligt.
Herr Hempton: Mm-hmm. Ja, och det är därför det är så spännande att leva idag, för att vi gör dessa val snarare än att leva ett liv med antaganden där tystnad inte är viktigt. För inte så länge sedan antogs det att, åh, rent vatten inte var viktigt, du vet, men nu är det det och vi städar upp det; att, åh, du vet, att se stjärnorna inte är så viktigt. Och nu tror jag att vi inser att tystnad är viktigt och att vi behöver tystnad, att tystnad inte är en lyx, men att den är nödvändig. Den är avgörande för vår livskvalitet och för att kunna tänka klart.
Fru Tippett: Det här får mig också att tänka på något jag spårar, nämligen hur våra uråldriga andliga traditioner, du vet, får en ny sorts relevans, delar av dem gör det i denna ultramoderna värld, eftersom Pico Iyer också gick i kloster. Jag menar, du vet, det finns religiösa platser, några av de sista platserna som är reserverade för tystnad, och det har varit väldigt motkulturellt men kanske är mindre så igen. Jag vet inte.
Herr Hempton: Mm-hmm. Nyligen har man upptäckt att grottmålningar i Frankrike, till exempel, som visar förskjutna bilder av bisonoxar och andra jaktdjur, förekommer i akustiskt unika miljöer inuti grottan. Och man tror att man, genom att lyssna och lyssna på deras ekon, kunde kommunicera med den andliga världen.
Fru Tippett: Intressant.
Herr Hempton: Men du har tagit upp något riktigt viktigt för mig, och det handlar om vårt forntida förflutna. När jag går till en lugn plats får jag utmana antaganden. Och ett av de viktigaste antagandena är att det mänskliga örat är inställt för att höra den mänskliga rösten. Om det vore sant är det ett antagande som audiologer, forskare som studerar mänsklig hörsel, har trott länge, att våra öron utvecklats för att höra den mänskliga rösten.
Fru Tippett: Just det.
Herr Hempton: Men om, om – ja, jag vet. Men om det vore sant, skulle vi vara den första arten på planeten Jorden, okej, som har utvecklats så separat och skyddad från resten av naturen.
Så min naturliga nyfikenhet var att titta på den mänskliga hörselns omfång och dessa konturer med lika hög ljudstyrka. Och vi har en mycket diskret bandbredd för överkänslig hörsel, och det är mellan 2,5 och 5 kilohertz i hörselgångens residenta frekvenser. Finns det något i våra förfäders miljö som matchar vår mänskliga maximala hörselkänslighet? För det mesta av det jag säger just nu, förutom "s"-ljuden och de högfrekventa ljuden, faller långt under det intervallet. Och det finns faktiskt en perfekt matchning: fågelsång. Fågelsång [skratt].
Fru Tippett: Mm-hmm.
Herr Hempton: Varför skulle det vara till någon nytta för våra förfäder att kunna höra svag fågelsång? Varför skulle våra öron möjligen ha utvecklats så att vi kunde gå i riktning mot svag fågelsång? Fågelsång är den primära indikatorn på livsmiljöer som är välmående för människor. Är inte det fantastiskt? När du befinner dig på en lugn plats, vad är lyssningshorisonten? Om du frågar en person som bor i en stad kan de ta en vild gissning och säga: "Åh, du kan lyssna en mil." Just det, de vet att det är en knepig fråga, så de kommer att välja något riktigt stort. Du kan lyssna en mil. Du frågar någon på landet? Åh, du kan lyssna tre eller fyra mil. Och jag har hört ljud 20 mil bort. Om du räknar ut det är det storleken på 1 276 kvadratkilometer. Vet du hur det är att lyssna på 1 276 kvadratkilometer när solen går upp?
(Ljudklipp från fågelsång)
COMMUNITY REFLECTIONS
SHARE YOUR REFLECTION
5 PAST RESPONSES
I hiked in the Hoh rainforest when I was stationed in Washington in the mid1970's. There was a moment when, lying on my back in a grove of trees and looking up at the sky. Save for the light movement of wind through the trees, it was the quietest place I've ever been. Some 40 years later, that memory haunts me. What I wouldn't give to be back there again.
Wonderful. I find that as I grow older, silence is more important to me. I appreciate a quiet home, peaceful surroundings. I'm lucky living In Scotland where there are still many remote places and some not too remote, that can be visited to taste complete silence. When you walk up into the hills not too far away, there comes a point where the presence of the silence embraces you.
After literally stumbling upon this article, and after reading only the first few sentences, I thought that my "quiet place" was the best I have found, and one of the reasons I'm moving closer to it.
I was pleasantly surprised to see that our beautiful Olympic National Park and Rainforest was considered by others to be as much of a treasure as I've always thought it was.
Thank you for giving words to that which I've never been able to adequately explain to others.
Lovely article and gives me an even greater love of the Olympic National Park. I have been blogging about a recent trip there and calling it the "Faerie Wood", a bit further down near Lake Cushman and the Skokomish River. I need to get up to the Hoh very soon AND I need to practice a bit more silence while I am there. www.justonlyjudy.com
I love, love, love this article. My friends tease me all the time because of how often we'll drive somewhere, and I'll turn the radio off, or I'll just be sitting somewhere staring out the window. I love and need silence.