En del av min sommarpraktik på ServiceSpace.org innebar att inleda samtal med människor jag inte kände, och en fråga jag brukade ställa dem var vad vet de säkert om livet? Något de vet med säkerhet. När jag först fick den här frågan var det omedelbara svaret som kom till mig döden. Döden finns överallt. Och jag menar inte att döden finns överallt i någon cynisk eller morbid bemärkelse, utan att döden är en oundviklig del av livet. Snarare än att se döden som något bra eller dåligt, är det bara något som händer.
När jag var 12 år gick jag på en internatskola som också var ett tempel. Mina föräldrar kom och hämtade mig över vinterlovet. Min mamma planerade att stanna i templet för en retreat, men jag bad henne att komma tillbaka eftersom jag äntligen skulle vara hemma. Min mamma lyssnade på mig, och vi började gå tillbaka till mitt hus. Skymningen närmade sig och regnet duggregnade. För första gången sedan jag började på internatskola hade mina föräldrar och jag ett trevligt samtal i bilen utan några tecken på att gräla. Jag kan inte säga att jag minns exakt när det hände; jag kan inte ens säga att jag minns att det hände alls. Nästa sak jag vagt kan minnas är att jag vaknade upp i en sjukhussäng, och under de närmaste dagarna glidde jag in och ut ur medvetandet.
Döden sliter dig ur en relation och vi är till stor del summan av våra relationer. Relationen mellan en mor och ett barn är särskilt unik och oersättlig. Hur berättar man för ett barn att den relationen har brutits av döden? Jag minns inte uttryckligen att jag fick höra att min mamma dog på platsen för bilolyckan, men det slog mig när det bara var min bror, pappa och jag på vägen hem.
Det finns ett citat som säger: "När någon du älskar dör, och du inte förväntar dig det, förlorar du henne inte på en gång; du förlorar henne i bitar under lång tid." Och så kändes det länge. Att hantera sorg som barn är en väldigt märklig sak. Min mammas begravning var exakt en vecka efter hennes bortgång, och jag kunde knappt bearbeta vad som hade hänt då. Jag var domnad och visste inte vad jag skulle känna.
Döden kommer så abrupt och plötsligt att vi får en sorts chock. Det där abrupta slutet och sedan finns det inget mer. Inget mer att ta tillbaka allt som gjordes, inget mer av det som skulle ha varit. Det är efter det där ögonblicket som förändrar allt som allt annat är för sent. Och det var förmodligen det värsta av allt - sorgen över att inte veta hur det skulle vara om min mamma var där för de stora och små händelserna i mitt liv, i världen. I åratal visste jag inte vad jag skulle göra med sorgen, och den manifesterade sig förmodligen på sätt som jag inte ens var medveten om.
Men med tiden försonas man med den här förlusten. Det är inte så att man är okej med den, men man lär sig att acceptera den för vad den är.
”Sorg kan vara en börda, men också ett ankare. Man vänjer sig vid tyngden [och vänjer sig vid] hur den håller en på plats.” Min mors död blev ett ankare – på sätt och vis tyngde den ner mig. Jag märkte att jag pratade om hennes död mycket mer än nödvändigt. Det var som en sorglig sång som upprepade sig på en trasig skivspelare. Jag försökte få det att verka som att det att jag var så förberedd och ansvarsfull efter min mors död på något sätt var triumferande och visade styrka. Även om hennes död har varit en av de värsta upplevelserna i mitt liv, insåg jag att detta inte var det första dåliga som hänt mig, och det skulle förmodligen inte bli det sista. Döden kan ge en oklar och förvrängd bild av verkligheten.
På andra sätt var min mors död ett ankare i den meningen att det hjälpte mig att hålla mig jordad. När andra inte så bra saker händer, om jag ger mig själv lite tid och tar ett steg tillbaka, blir upprördheten mindre. Istället för att se det som en isolerad händelse av något dåligt, kan jag se den större bilden. I det stora hela kompletteras dessa stunder av lidande av glädje. Utan min mamma i närheten har jag kommit mycket närmare min pappa och vår relation är fantastisk. Denna kontakt med döden har fått mig att värdesätta andra relationer jag har i mitt liv också. Oavsett om det är på grund av döden eller något annat, vet man aldrig när någon kan vara permanent borta från ens liv, och man vill inte ta den tid man har med dem för given. Hennes död har hjälpt mig att vara mer öppen och söka stöd hos andra, och jag har träffat en mängd dynamiska människor. Och på subtila sätt har hennes död lärt mig att vara mer ödmjuk inför livet.
Döden är en märklig sak. Även om den händer hela tiden kan den överväldiga en. Att vara människa är att fullt ut förstå hur man reagerar och hanterar döden. Att inte bli överväldigad av den, att inte bli besatt av den. Men att inte låta den glida för långt bort så att man förlorar omedelbarheten i denna verklighet. För det är i att förlora något som vi identifierar oss så nära med som vi kan börja hitta oss själva.
Klicka på uppspelningsknappen nedan för att lyssna på ovanstående med författarens röst:
COMMUNITY REFLECTIONS
SHARE YOUR REFLECTION
17 PAST RESPONSES
I came close to losing my husband a year ago. He has struggled and suffered tremendously this last year and now I see he is slowly getting ready to pass on. I've been learning what grief is, when life takes from you, that which you experience as a foundation is gone. Everything you relate to, formed by the relationship molding your your experience is transformed. Change is the one thing we can learn to embrace and are certain to face, as we proceed down the path of life. Finding who we are as individuals woven into the threads of the fabric of life, ever intertwined. Knowing that what we have shared with those close to us, never ceases to influence and in some instances becomes more pronounced, when a person is no longer in direct contact physical contact with us. The tracks of the aura left by that person seem to comfort and remind us how we've been shaped by our experiences with them.
I appreciate you sharing such a personal story, in such a mature way. It is all about perspective and thank you for your wisdom.
amazing... I have lost a loved one recently but I hVE TO ACCEPT IT..(
THANK YOU FOR SHARING ...
Thank you Thao for sharing your life and for me to learn my lessons . My father and father in law passed away 21 years ago within a month of each other and till today there is an emptiness within me . They were good human beings and I keep remembering and implementing in my life the values and examples they set forth in their lives . Blessings to you .
Thao-- you have no idea what it meant for me to read your story today. Yesterday I asked my mother (whom I also lost when I was 12) to send me a sign about a really tough relationship decision I have recently made. Was it the right one? Could she somehow let me know that I had done the right thing? And, to my disbelief, 6 hours later, your words appeared in my inbox. Through you, she has reminded me of that critically important aspect of life that we often lose touch of: perspective. When you can cope with losing the most important person in your life, you learn that life will go on and to take nothing for granted--especially yourself. So thank you for being the messenger through whom my mother could reach me today. All the best to you.
Thao Phi, The last words you spoke, in the recording of your story, were "thank you for listening". Well I'd like to say "thank you for sharing!" Please continue "talking" (writing) . . . we WILL glad-fully listen to you as your mother now does from heaven. Though physically not present, spiritually, your mom is more present than she has ever been before. You are a strong young lady! Much love to you!
Mothers unconditional love never dies, Life andDeaths are two side of the same coin,spiritualy death is to physical body not soul.we just change clothes.one of my 92 yearfriend use to say every morning with cup of coffee - I hope you live always and I never die.life is creation of lord,we are all his children so our true self is also eternal always love navin
As a parent I can say that if I had to go in a car accident like your mom did, it would mean a lot to me that the last act I did was show my willingness to be flexible for the girl I adore the most. Knowing that you survived and found the power to keep living is that much more valuable. Make the most of your life, find your way and experience it to it's fullest and her dreams will continue to come true. If I had one wish it would be for my children to have that.
We
bereaved are not alone. We belong to the largest company in all the world--the
company of those who have known suffering - Helen Keller
We
bereaved are not alone. We belong to the largest company in all the world--the
company of those who have known suffering - Helen Keller –
A person dies but a relationship never dies.
That is the beauty of death.
Bless you, Thao.
At 16 I performed CPR on my mom in the middle of the night, and although she never regained consciousness she remained alive three more days - long enough for the rest of the family to say their good-byes.
You have captured the feeling of the finality of death very well here. That helpless feeling of not being able to go back, and the final acceptance that it is, what it is.
It is hard to go through the big milestones of life without a mother. I married, had two children (buried my dad, two brothers and a sister along the way too), and at age 50 I still wonder. . . who was she? Who would she be as an older woman? What were her dreams? What would she say about my choices in life?
I don't think about her as much as I used to, but did today reading your story. I like your reminder to "not ... let it slip too far away that you lose the immediacy of this
[Hide Full Comment]reality. Because it's in losing something that we so closely identify
with that we can begin to find ourselves."
Thanks for sharing this Thao. You describe your experience of loss so poignantly. I've posted your final words on my Facebook page, Joyful Mourning. Check it out. http://facebook.com/joyfulm...
sorry, and thank you, i understand completely, Ive loss so many pple, im almost alone, and it does make you realize whats important and whats not. theres one thing I checked on was 150 000 pple die every day, so if you are going through it know your your not alone, there is 149 999 other pple feeling the same as you. :)
My closest encounter with death was in 2011, July when i lost my dearly adored wife. We had been married for 7 years. I had never been so deeply devastated in my entire life. My central purpose for existence had been shifted, and shifted forever. Since then, i have learned to appreciate the gift of life more than ever before, but most importantly, i am constantly happy that i once shared my life with the most beautiful and sweetest soul on earth.
My mother was killed when I was 15, and I can so relate to this writer. I am 71 now, and I still think of my mother every day. I believe that experience has enlarged my life in so many ways I can still hardly imagine. We will all experience it, but an early death changes everything forever.
I am not scared of death, but have a feeling that it must be the most peaceful passage from earthly dwelling to the unknown. Feel like experiencing it