Packar Upp En Present från 21 år Sedan

När jag städade min byrå hittade jag en liten handvävd påse i rött, blått och grönt, med en silverfärgad dragkedja upptill. Ms. Macias, en engelsklärare jag hade i mitt sista år på gymnasiet, hade gett mig den femton år innan jag ens besökte Guatemala, landet där den tillverkades. Jag minns att jag satt nära Ms. Macias skrivbord varje dag på höger sida av klassrummet, nära min bästa vän Tia. Vi brukade båda bombardera henne med frågor om livet och allt som är viktigt för en tonåring. Hon deltog villigt i många samtal med oss.

En dag tog hon fram den här lilla vävda väskan från sitt skrivbord, gick fram till mitt skrivbord och frågade om jag gillade den. Jag sa att den var vacker. Och hon sa: "Den är till dig." Jag har haft den i 21 år nu. Ibland glömmer jag att jag har den, men ofta hittar den tillbaka till min handväska där den rymmer livets små nödvändigheter. Jag tänkte aldrig så mycket på den, men ändå gjorde jag mig aldrig av med den på ålderns höst, trots att den inte passar ihop med något annat jag har.

När min man, Nipun, lade märke till att jag inte lade en gammal, sliten liten påse i min Goodwill-hög medan jag städade, tyckte han att det var en så omtänksam – och ovanlig – gest från en lärare. ”Varför tror du att hon gav den till dig?” frågade han. Jag blev lite förbryllad över den frågan. På något sätt hade den tanken aldrig slagit mig. ”Varför tror du att hon gav den till dig och inte någon annan?” frågade han igen. Gymnasiet var inte en tid då jag kände mig speciell eller unik på något sätt, så det var inte det. Jag kunde inte få fram något riktigt svar.

När jag nyligen pratade med en vän som undervisar på gymnasiet slog det mig att Ms. Macias kunde se långt bortom den tid jag skulle dela med henne. Hon visste att min familj hade immigrerat till USA, ungefär som hennes. Jag är säker på att hon lade märke till att jag bara hade ett par par kläder som jag växlade mellan. Fröken Macias var den typen av kvinna som var väldigt intresserad av sin garderob, alltid matchade sina skor och kjolar och alltid fixade sitt hår och sina naglar. Som tonåring minns jag att jag en gång frågade henne varför hon alltid matchade. Det visade sig att Ms. Macias hade en mycket blygsam uppväxt, och nu när hon hade råd med några få enkla nöjen bestämde hon sig för att satsa allt bara för att hon kunde. Hennes historia, och hur hon bar sig, kan ha varit ett frö av självförtroende som inspirerade mig att vara självständig som kvinna. Genom att ge mig den lilla gåvan gav hon mig en påminnelse för mitt liv – att inte ta saker för givna, att leva upp till mina ideal och att dela med sig.

Bara tanken på Ms. Macias lämnar mig med en nostalgisk känsla av tacksamhet. Och det får mig att undra hur många influenser jag har haft i mitt liv som jag aldrig helt känner igen. Lärarna som såg mig när jag ville vara osynlig, och som trodde på mig när jag var rädd för att tala inför klassen. Mostrarna och farbröderna som älskade mig även när jag inte gav dem något tillbaka, alltför upptagen med att växa upp och mitt eget liv. Syskonen som älskade mig oavsett hur hård jag var mot dem. De fantastiska vänner jag har haft som kunde svara i mina samtal klockan två på natten och vars samtal jag kunde svara när som helst. Cheferna som tog sig tid att lära mig vad de visste. De äldre genom livet som har lärt sig att älska villkorslöst, vilket kanske är det vackraste någon kan få äran att bevittna. Munkarna och de visa människorna jag har haft turen att få umgås med, och vars insikter fungerar som vägvisare för vilken väg vi ska gå.

Jag tror att vi alla verkligen uppfostras av en by. Som min sexåriga systerdotter helhjärtat tror: "Alla som älskar mig är min stora, enorma familj!" Precis som hon vet jag djupt inne i mitt hjärta att alla dessa är mitt folk. Och jag fortsätter att uppfostras av både unga och gamla.

I julens anda vill jag fira hela min stora familj som har visat mig vägen, tagit hand om mig på sätt som jag aldrig kan återgälda. Det enda jag kan göra är att buga djupt i tacksamhet för världens fru Macias, som tar sig tid att uppmärksamma behoven hos andra omkring sig. Kanske fångar den här videon känslan bättre än mina ord kan uttrycka: