Unu Spiro: One Breath Meditation Paintings

Filiz Emma Soyak, född 1979 i Belgien av en turkisk far och en svensk mamma, visste redan vid fem års ålder att bildkonst var hennes kallelse och sätt att uttrycka sig. Hennes arv, resor och vandringslust ger kontinuerlig inspiration och perspektiv. Moderskapet förändrade hennes värld och innebar en stor förändring i hennes arbete till en mer medveten praktik och ett medvetet förhållningssätt. Mer än någonsin reflekterar hon nu medvetenhet om att leva i nuet.

Unu Spiro översätter till "ett andetag" på esperanto, ett språk som är utformat för att förena, och ett där allt är rotat i nuet.

Jag började mina målningar med ett andetag som en meditativ övning för att uppskatta nuet. Jag blev mamma 2016 till en lysande själ. Mitt hjärta expanderade, mitt liv förändrades och jag förändrades. Men när jag övergick till moderskap kände jag mer kaos än klarhet när dagarna och nätterna suddades ut med svindlande hastighet. Jag såg mig själv hantera allt med mindre grace och mer obehag än jag hade förväntat mig. Intuitionen hade alltid varit min guide, men jag kunde inte höra mina egna tankar klart och jag tappade tron ​​på mina instinkter. Allt jag visste som mig själv fanns inte längre. Medan mitt nya liv krävde att jag skulle vara mer närvarande kände jag hur mitt sinne maniskt hoppade till det förflutna och oroar sig för framtiden. Min andetag kom inte lätt. Min kropp verkade inte tillhöra mig längre, och det gjorde inte min tid heller. Jag kände mig fristående från den person jag var innan. Vem var den här personen? Var fanns den lugna, nyfikna, observanta, positiva, drivna, kreativa varelsen jag mindes som mig själv? Jag kände mig som ett skal av mitt forna jag.

Jag visste att något måste förändras.

Under hela mitt liv har att göra konst varit mitt sätt att bearbeta och göra meningsfulla livserfarenheter. Det är min identitet. Det är mitt språk. Det har också varit praktik i mindfulness. Men i min nya roll kunde jag inte jobba som jag var van vid. Det fanns begränsningar för min tid och energi, och jag kände mig inte inspirerad när jag inte kunde ansluta till min intuition.

Jag hade börjat göra yoga och meditation på college tjugo år tidigare. Men sedan jag fick barn hade jag inte kommit på något sätt att göra mycket av någonting för mig själv, än mindre att fortsätta med en andlig praxis. Jag visste av min erfarenhet att det skulle hjälpa.

Visst kunde jag hitta tio minuter!

Jag öppnade en gammal flaska svart bläck. Det fanns fortfarande några kvar. Jag visste inte vad jag skulle göra, men det handlade inte om produkten; det handlade om processen.

Så jag åtog mig att meditera varje dag. Jag märkte en förändring direkt. Meditation hjälpte mig att sakta ner, att andas och att höra min inre röst igen. Efter några veckor berättade min intuition mig något som jag hade vetat hela tiden. Konstnären i mig fanns fortfarande kvar, och jag var tvungen att hitta ett sätt att måla igen. Men jag var tvungen att förenkla och minimera allt – min kreativa process, materialen, skalan, färgerna och formen.

En junimorgon 2017, medan min dotter sov, satt jag i min vindsateljé med en skissbok öppnad till en tom sida. Jag plockade upp en handgjord kalligrafiborste som jag hade ägt i decennier men aldrig använt. Jag fyllde en keramikskål med vatten – en som jag gjorde i Japan när jag var 12. Jag öppnade en gammal flaska svart bläck. Det fanns fortfarande några kvar. Jag visste inte vad jag skulle göra, men det handlade inte om produkten utan om processen. Jag klämde en droppe full med bläck i vattnet. Att se det droppa, sedan röra sig och förvandlas långsamt i vattnet var fascinerande. Jag tog ett djupt andetag och höjde min borste. Andas ut och doppade den i skålen. När jag andades in igen tryckte jag borsten på pappret och när jag andades ut flyttade jag borsten för att göra ett märke. Jag kände mig lugnare. För varje andetag målade jag ett nytt streck. Det var långsamt, metodiskt och det kändes bra. Så jag gjorde det igen och igen.

Med tiden vecklades berättelser om moderskap ut och speglade sina lärdomar tillbaka till mig i form av abstrakta svarta märken på papper. Min kreativa träning hade blivit min mindfulness-övning. Mina målningar var mina meditationer, mina läror. Min andetag hade skapat en väg för mig att centrera och bearbeta mitt liv. Jag hade kommit till Unu Spiro, ett andetag målningar, och hittat stillhet, frid och tacksamhet för mitt nya jag och nuet.

Konstuppsats av FILIZ EMMA SOYAK