
Det är vid den här tiden under den långa vintern som jag börjar värka efter våren. I mars brukar jag bli lite matt av vinterns skönhet. Även om min bön och meditation håller mitt hjärta öppet för att se tidens och årstidernas gång med uppskattande ögon, vill jag mest bara att de kalla dagarna ska vara över. När jorden börjar tina vill vi ofta att processen ska skynda på. Jag längtar efter ljusa blommor som blåser i en vårbris och varma sommarkvällar på verandan.
Även om otålighet med vintern bara är mänsklig, stannar jag upp och minns behovet av att sakta gå igenom den här tiden på året. Om vi skyndar oss igenom årstidernas förändring i naturen och i våra liv, kommer vi att missa den kanten mellan vinter och vår med dess viktiga lärdomar att lära ut.
Vad är det naturliga syftet och symboliken i denna tid av upptining? Det är på den platsen mellan förtvivlan och hopp som vi finner skönheten i tövädret. Det är där Creative Life, eller Gud om du så vill, är särskilt potent i oss. Här är livets gravida plats där vi kan bli levande i tomheten av vår längtan efter det vi har förlorat och det vi ännu inte öppnat oss för att ta emot. Töet är en bördig plats för möjligheterna. I säsongsmässiga termer är detta den tid då härdade frön mjukas upp för groning. Stratifiering är den trädgårdsodlade termen för frysnings- och upptiningsprocessen som sliter ner ett frö och förbereder det för nytt liv. Utan denna frysning och upptining kommer fröembryot inte att övervinna dvala och gro. Det är denna svåra process att dö till det gamla jaget som gör att fröet utvecklar sprickor i skalet och tvingar det att röra sig mot näringsämnen och ljus. Så småningom kommer skönheten i det nya livet från dessa svårigheter.
Berättelsen om våra själar är inte mycket annorlunda. Vi gillar att vara bekväma och försöker naturligtvis hålla saker och ting på samma nivå. Men om vi skulle förbli i idealiska, lätta förhållanden, kanske vi har liten motivation att växa. Det är inte så att vi ska känna skuld för att vi söker tröst; det är bara det att oavsett hur vi försöker kommer saker och ting att förändras i cykler av komfort och obehag under hela livet. Det är precis som saker och ting är. Tiningen är en uppmaning att "komma ut ur dvala."
Så i mars, istället för att rusa genom töandet, kommer jag att ta mig tid och inse att oavsett hur djupt eller länge frysen känns – andlig eller materiell – finns Mysteriet med Kreativ Närvaro där i upptinningen för att kalla oss till ny tillväxt. Det är till hjälp att komma ihåg att våra härdade skal bryts upp i de svåra saker som händer, och att vi kan röras att nå andliga näringsämnen och ljuset av den djupaste kärleken. Kom ihåg, oavsett hur lång tid förändringen verkar ta under årstiderna eller i dig själv, omfamna resan. Nytt liv kommer.
***
Tre klassiska dikter som fördjupar sig i olika aspekter av övergången från vinter till vår...
Tina
Jag såg den civila solen torka jordens tårar -
Hennes glädjetårar som bara rann snabbare,Fattigt skulle jag sträcka mig vid motorvägen,
Att tina och sippra med den smältande snön,
Den där blandade själ och kropp med tidvattnet,
Jag kan också flöda genom naturens porer.
Men jag, tyvärr, varken klingande kan eller ryka,
En jota för att vidarebefordra tidens stora verk,
Det är mitt att lyssna medan dessa väver vävstolen,
Så ska min tystnad med deras musik klinga.
- Henry David Thoreau
Innan du tänkte på våren
Innan du tänkte på våren,
Förutom som en gissning,
Du förstår, Gud välsigne hans plötslighet,
En karl i skyarna
Av oberoende nyanser,
Lite vädersliten,
Inspirerande upplevelser
Av indigo och brunt.
Med exemplar av sång,
Som om du skulle välja,
Diskretion i intervallet,
Med homosexuella förseningar går han
Till något överlägset träd
Utan ett enda blad,
Och skriker av glädje till ingen
Men hans serafiska jag!
- Emily Dickinson
[snön smälter]
Snön smälter
och byn är översvämmad
med barn.
-- Kobayashi Issa, översatt av Robert Hass
***
Virginia May Drotar och hennes man Duane Drotar är förvaltare och grundare av Shadowbrook, ett spirande, transformativt experiment inom samhällsbyggande, baserat i Ohio. Shadowbrook är avsedd för människor av alla medel, och från alla bakgrunder, "där tystnad och skuggarbete, ömsesidigt utbyte och återfödelse av rättvisa, och hela människans välbefinnande och service, korsar varandra." Shadowbrooks vägledande avsikt som de ser det är, "att organisera våra speciella gåvor och expertis i en kollektiv aktivitet som skulle gynna varandra såväl som världen i stort. Vi skulle fungera som både inkubator och fristad och bjuda in andra som önskar bidra, under denna tid av social distans och separation, till ett kollektivt experiment som modigt har skapat den kulturella kopplingen för att skapa en modig koppling till oss."
På torsdag (idag!) den 25 maj kl 13:30 PST, gå med i en intim cirkel med Virginia och Duane för att lära dig mer om deras gemensamma resa, ambitioner och planer för Shadowbrook. OSA och mer information här.
COMMUNITY REFLECTIONS
SHARE YOUR REFLECTION
9 PAST RESPONSES
Here's to embracing the edge between winter and spring and presence to all it can teach. ♡
"It is this difficult process of dying to the old self which causes the seed to develop cracks in the shell and impels it to move toward nutrients and light. "
I love this line. It is relatable and authentic. I recently started growing tulips in clear jars with river rocks and noticed the cracks in the bulb. My impatience wanting to see the pretty red pedals (symbolizing the coming of spring) is strong but I realize that I should be happy with the crack in the bulb, that it's trying and it longs for the light and nutrients. Not only is this line relatable to plant-life, but also fauna. How many times does a snake shed its skin? A butterfly sheds its cocoon? You need to have darkness to appreciate light, you need to have rain to appreciate the sunshine and it's those in-between times that make the anticipation and the final destination great.
What an inspiring piece. Thank you.
Beautiful!!!
❤️
I Wandered Lonely as a Cloud
By William Wordsworth
I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.
Continuous as the stars that shine
And twinkle on the milky way,
They stretched in never-ending line
Along the margin of a bay:
Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly dance.
The waves beside them danced; but they
Out-did the sparkling waves in glee:
A poet could not but be gay,
In such a jocund company:
I gazed—and gazed—but little thought
What wealth the show to me had brought:
For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils.
Winter Song
I was there
that day when
winter died
and no-one cried
the crows perhaps
who knows
the crows
they know
the daffodils
they swayed
they swayed
upon the grave
the song bird
song
sung the morning
sung the morning long
And I cried
that no-one cries
when winter
dies
Vic needs a Spring antidote.
[in Just-]
By E. E. Cummings
in Just-
spring when the world is mud-
luscious the little
lame balloonman
whistles far and wee
and eddieandbill come
running from marbles and
piracies and it's
spring
when the world is puddle-wonderful
the queer
old balloonman whistles
far and wee
and bettyandisbel come dancing
from hop-scotch and jump-rope and
it's
spring
and
the
goat-footed
balloonMan whistles
far
and
wee
Related
Yes, I love the season when insects come out. When I can perspire and smell like a farm animal. And the aroma of freshly cut grass and exhaust fumes from my lawnmower. I love winter. I'm always saddened to see it fade into Spring.