Tystnadens Ljud

Uluru-solnedgången (foto av Martin Fisher/Flickr)

”Den dag kommer då människan måste bekämpa buller lika obevekligt som kolera och pesten.” Så sade den nobelprisbelönte bakteriologen Robert Koch år 1905. Ett sekel senare har den dagen närmat sig mycket. Idag har tystnad blivit en utrotningshotad art. Våra städer, våra förorter, våra jordbrukssamhällen, till och med våra mest vidsträckta och avlägsna nationalparker är inte fria från mänskliga bullerintrång. Inte heller finns det någon lindring ens vid Nordpolen; kontinenthoppande jetplan ser till det. Dessutom är det inte samma sak att bekämpa buller som att bevara tystnaden. Våra typiska antibullerstrategier – öronproppar, brusreducerande hörlurar, till och med bullerreduceringslagar – erbjuder ingen riktig lösning eftersom de inte gör någonting för att hjälpa oss att återknyta kontakten och lyssna på landet. Och landet talar.

Vi har nått en tid i mänsklighetens historia då vår globala miljökris kräver att vi gör permanenta livsstilsförändringar. Mer än någonsin tidigare behöver vi återfå kärleken till landet. Tystnaden är vår mötesplats.

Det är vår födslorätt att lyssna, tyst och ostört, till den naturliga miljön och ta vilka betydelser vi än kan. Långt före mänsklighetens ljud fanns det bara naturens ljud. Våra öron utvecklades perfekt inställda för att höra dessa ljud – ljud som vida överstiger det mänskliga talområdet eller ens våra mest ambitiösa musikaliska framträdanden: en förbipasserande bris som indikerar ett väderförändring, vårens första fågelsång som förebådar en återväxt av landet och en återgång till tillväxt och välstånd, en annalkande storm som lovar lindring från en torka, och den skiftande tidvattnet som påminner oss om den himmelska baletten. Alla dessa upplevelser förbinder oss tillbaka till landet och till vårt evolutionära förflutna.

One Square Inch of Silence är en plats i Hoh-regnskogen , en del av Olympic National Park – förmodligen den tystaste platsen i USA. Men även den är utrotningshotad och skyddas endast av en policy som varken praktiseras av National Park Service själv eller stöds av lämpliga lagar. Min förhoppning är att One Square Inch kommer att utlösa ett tyst uppvaknande hos alla som är villiga att bli sanna lyssnare.

Att bevara den naturliga tystnaden är lika nödvändigt och viktigt som att bevara arter , återställa livsmiljöer, sanera giftigt avfall och minska koldioxidutsläppen, för att bara nämna några av de omedelbara utmaningar som vi står inför i detta fortfarande unga århundrade. Den goda nyheten är att det kan vara mycket lättare att rädda tystnaden än att ta itu med dessa andra problem. En enda lag skulle signalera en enorm och omedelbar förbättring. Den lagen skulle förbjuda alla flygplan att flyga över våra mest orörda nationalparker.

Tystnad är inte frånvaron av något utan närvaron av allt. Den lever här, djupt, på One Square Inch i Hoh-regnskogen. Det är tidens närvaro, ostörd. Den kan kännas i bröstet. Tystnad ger näring åt vår natur, vår mänskliga natur, och låter oss veta vilka vi är. Med ett mer mottagligt sinne och ett mer inställt öra blir vi bättre lyssnare inte bara på naturen utan också på varandra. Tystnad kan bäras som glöd från en eld. Tystnad kan hittas, och tystnad kan hitta dig. Tystnad kan förloras och även återfås. Men tystnad kan inte föreställas, även om de flesta tror det. För att uppleva tystnadens själssvällande under måste du höra den.

Tystnad är ett ljud, många, många ljud. Jag har hört fler än jag kan räkna. Tystnad är prärievargens månskens sång som sjunger i luften, och dess partners svar. Det är den fallande viskningen av snö som senare smälter med en häpnadsväckande reggaerytm så skarp att du kommer att vilja dansa till den. Det är ljudet av pollinerande bevingade insekter som vibrerar mjuka melodier när de defensivt pilar in och ut ur tallkvistarna för att tillfälligt fly vinden, en blandning av insektssurr och tallsuck som kommer att finnas kvar med dig hela dagen. Tystnad är den förbipasserande flocken av kastanjeryggiga mejsor och rödbröstade nötväckor, som kvittrar och fladdrar och påminner dig om din egen nyfikenhet.

Har du hört regnet på sistone? Amerikas stora nordvästra regnskog är, ingen överraskning, en utmärkt plats att lyssna på. Här är vad jag har hört på One Square Inch of Silence. Den första delen av regnperioden är inte alls våt. Till en början faller otaliga frön från de höga träden. Detta följs snart av den mjuka applåden från fladdrande lönnlöv, som lägger sig så tyst som en vintertäcke för fröna. Men denna tysta konsert är bara ett förspel.

När det första av många stora regnskurar anländer och släpper lös sin mäktiga hymn, gör varje trädslag sitt eget ljud i vind och regn. Även den största regndroppen kanske aldrig träffar marken. Nästan 90 meter ovanför, högt uppe i skogens krona, absorberar bladen och barken mycket av fukten ... tills denna luftsvamp blir mättad och dropparna formas om och sjunker längre ner ... träffar lägre grenar och forsar ner över ljudabsorberande mossgardiner ... knackar på epifytiska ormbunkar ... svagt ploppar på blåbärsbuskar ... och slår mot de hårda, fasta salladsbladen ... innan dropparna slutligen ohörbart böjer de ömtåliga klöverliknande bladen på harsyran och droppar ner för att läcka ner i marken. Hört dag eller natt, kommer denna flytande balett att fortsätta i mer än en timme efter att det faktiska regnet upphört.

Med tanke på Robert Kochs varning, utvecklaren av den vetenskapliga metoden som identifierar orsakerna till sjukdomar, anser jag att den okontrollerade förlusten av tystnad är en kanariefågel i en kolgruva – en global sådan. Om vi ​​inte kan ta ställning här, om vi vänder dövörat till frågan om den försvinnande naturliga tystnaden, hur kan vi då förvänta oss att klara oss bättre med mer komplexa miljökriser?