Hitta Mening I En Digital tidsålder

"Hade jag blivit välsignad med ens begränsad tillgång till mitt eget sinne, hade det inte funnits någon anledning att skriva." ~ Joan Didion

Jag satt vid mina föräldrars middagsbord. Före mig låg en sliten dagbok med tunna och missfärgade sidor och ett snyggt manus som försiktigt höll på att blekna bort.

Det var min farfars dagbok och tillhörde nu min far. Jag har aldrig känt min farfar. Han hade dött under månaderna före min födelse och gav mig ett namn under sina sista dagar även om det inte fanns några bevis för att barnet som skulle komma skulle bli en flicka. I det expatliv jag växte upp i fick jag aldrig besöka hemmet han hade bott i, platserna han hade besökt och människorna som varit en del av hans livs resa.

Jag var nu på väg att gå in i hans värld, genom orden som han lämnat bakom sig. Jag kände lukten av mögel från årtionden av slitage och rörde vid mjukheten i papperet som hade blivit jämnt med tiden. Och inom några minuter blev jag fängslad av kraften i det skrivna ordet. Den spelar på människans sinnes förmåga att resa i tiden och bär oss fram och tillbaka i ett anmärkningsvärt samspel av dåtid, nutid och framtid. I det magiska manuset framför mig förflyttades jag till en annan era, där gäster kom utan anledning än för att ansluta, och tvingades stanna för middag. En tid där mat var en vardagskonst, planerad, tillagad och avnjuts i andras sällskap. En tid där människor hade hjärtat att pausa sina egna liv för att kunna omfamna varandras kamp. Allt detta förmedlades till mig i skönheten i orden som flödade samman för att ansluta till författarens sinne och förstå världen de levde i. När jag läste just de ord som min farfar hade skrivit för evigheter sedan, kände jag ett konstigt släktskap med honom som berättelser om honom inte hade lyckats imponera på.

Den typen av skrift verkar gå förlorad för oss idag. Kärleken till ord, det plågsamma över meningar och den etiska komponenten i bra skrivande som tvingade oss att ägna vissa typer av uppmärksamhet åt våra upplevelser, verkar ha fallit under för vår tids hastighet. Vi har vant oss vid att skriva i lagom stora bitar för en publik som letar efter lätthet och underhållning och som är hungrig på information. Inte konstigt, det finns nästan 200 miljoner bloggare på internet och en ny blogg skapas någonstans i världen var halva sekund. Istället för att lägga till vår kollektiva visdom är dessa skrifter till stor del mättade med den mänskliga naturens vulgariteter och vår tids ytlighet och otålighet. Det finns "3 enkla steg" till vad din fantasi än kan frammana, och oändliga triviala nyhetsflöden som flyttar mil på minuter och lurar oss till att förväxla mening med information.

Detta berövar oss inte bara skickligheten att skriva vältalig prosa, det hindrar oss också från att gräva djupare in i vad som verkligen är viktigt. Att skriva ödmjukar oss på ett sätt som är avgörande för vår karaktärstillväxt, genom att påminna oss om jagets gränser och vår lämpliga plats i livets stora flöde. Att skriva befriar oss från egots tyranni genom att hjälpa oss att vada djupare in i det okända och göra oss bekväma med obehaget av att vara dumma. För det är då vi släpper taget om uppfattningar och föreställningar som tyglar oss och verkligen öppnar upp för magin i världen omkring oss.

Att skriva ger oss också modet att möta vad som händer samtidigt som vi håller vårt hjärta kvar i rummet. Det låter oss välja lidande framför säkerhet som CS Lewis i Shadowlands . Eftersom lidande inte är lidande när det hjälper oss att hitta mening i våra upplevelser och förstå vår värld. Det är genom att stanna kvar med smärtan av oförklarliga omständigheter och ställa frågor som inte verkar ha några svar som vi ofta kommer fram till bästa möjliga svar. När allt kommer omkring händer livet i att leva det, och mening dyker inte upp i våra huvuden utan i våra resor.

Jag såg allt detta i min farfars skrifter. Hans inre resa när han överlevde uppdelningen av den indiska subkontinenten, drabbades av konsekvenserna av brutet förtroende mer än en gång, och ändå förlorade han aldrig hoppet om den mänskliga andens godhet. Och jag har sett det om och om igen i skrifterna av mänsklighetens största tänkare, vars visdom till stor del ligger utanför själva internet som vi ser som vår enda informationskälla. Deras författarskap speglar djupa tankar kring frågor av mänsklig betydelse, så att TS Eliot inte skrev mer än 150 sidor poesi under hela sin karriär och James Joyce skrev Ulysses i en takt av hundra ord om dagen.

Genom att göra en inre resa och förstå våra egna inre världar påminns vi om att under alla lager av psykosocial patina finns en gemensam mänsklighet som delar samma smärtor, njuter av samma glädjeämnen och lever för samma syfte. Som Sherwin Nuland påpekade i How We Die , "ju mer personlig du är villig att vara kring detaljerna i ditt eget liv, desto mer universell är du".

Och vi påminns också om den inre världens under. För när vi ägnar tid åt att tänka på det, finner vi att vi alla är här för att göra gott. Det är det som säkerställer vår biologiska överlevnad och ger oss andlig njutning, om vi bara skulle stanna upp och betrakta det bland alla våra världsliga distraktioner.

Det är inte ett privilegium, reserverat för en viss befolkning bland oss. När allt kommer omkring är sökandet efter mening en universell mänsklig strävan. Lyckligtvis är livet svårt, mystiskt och svårt att förstå. Andre Gide vann Nobelpriset i litteratur för sin "orädda kärlek till sanningen och sin skarpa psykologiska insikt". Vi kanske aldrig vinner Nobelpriset. Men genom att reflektera över våra erfarenheter med intensitet och skriva om dem med integritet, kan vi svara på själens kallelse med bästa möjliga respons.