Instruktioner för Resa västerut

Först måste du inse att du längtar hem efter alla liv du inte lever. Sedan måste du hänge dig åt vägen och den växande ensamheten. Till den uppriktiga spänningen i att falla isär. Skilja dig från rutin och kontroll. Hitta istället en öken och fall in i den. Ta stigen som lovar en utsikt. Gå vilse. Bryt tårna. Få blåmärken på knäna. Fortsätt. Se en lila äng darra. Bli stilla. Klappa spårhundar. Köp hatten. Få slut på bensin. Bli vän med främlingar. Släpp dig till riddare varje morgon för ditt nyfödda mod. Ge sorgen hennes egen vaggvisa. Drick whisky bredvid en hundraårig kaktus. Hedra allt. Be till något onämnbart. Förälska dig i någon opraktisk. Återbekanta dig med begäret och alla hennes smala händer. Bär skönhet så länge du kan, och om du ser en solande sångare som glöder som ett prisma, påminn dig själv - glädje är inte ett trick.

- J. Sullivan

Jag skrev inte på nästan åtta år. För att vara rättvis skrev jag e-postkampanjer, landningssidor och flashiga stycken som kallas varumärkesberättelser, vilka lästes som dåliga dikter men ibland ändå fick mina kunder att gråta. Jag jobbade hårt och fick befordran och kände mig alltid lite imponerande när jag beställde Manhattans på företagskortet.

Men sanningen är att jag började utveckla kronisk smärta i mina händer efter över 60 timmars arbetsveckor. Jag blev så van vid stress att jag inte kunde stänga av dess surrande – inte ens i sömnen. Jag skrev så mycket för andra människor att jag glömde mitt eget språk. Mina mjuka kanter började krulla sig inåt som snäckskal, trots att jag inte hade sett havet på flera år.

Någonstans mitt i pandemin började jag köra västerut . Instinkten var lika häpnadsväckande som den var omättlig. Jag njöt av stadssilhuetter som honung efter svält. Sedan följde sex veckor av att bestiga berg, undvika klienter och svälja så mycket solsken jag kunde.

En morgon mitt i Arizona satte jag mig ner med min laptop. En ökenkolibri – hela dess kropp, formad som ett lysande kommatecken, svävade ut genom köksfönstret. Jag sa till mig själv att skriva, verkligen skriva – för mig själv. Inga klienter. Inget strategiskt budskap. Inga sökord eller SEO.

Bara sanningen om mitt liv som darrar på sidan.

Den morgonen skrev jag en dikt för mig själv som hette Instruktioner för resa västerut. Jag skrev den som en befallning, som en besvärjelse.

Jag skrev om mitt liv så att jag skulle kunna hitta modet att leva det. [...]

***

Du kan läsa hela bakgrundshistorien till den här dikten i Joy Sullivans inlägg här.