
Jeff Kaufman och Julia Wise är ett ungt par som bor i Boston. Jeff är mjukvaruingenjör på Google och Julia är socialarbetare. De senaste åren har de gett bort nästan 60 procent av sin inkomst efter skatt till välgörenhetsorganisationer som arbetar för att minska fattigdomen och rädda liv i utvecklingsländer. Trots en sammanlagd inkomst långt in i de sex siffrorna spenderar de lite mer än $15 000/år på sig själva. Sedan 2008 har de gett bort mer än $250 000.
Det är mycket pengar, och det låter som en stor uppoffring. Men de insisterar på att det inte är det. I sin blogg skriver Julia, "De saker vi älskar mest - att spendera tid med familj och vänner, göra musik, dansa, laga mat, läsa - är allt vi kan göra på en liten budget. Om vi gav mindre skulle vi spendera mer på oss själva men skulle förmodligen inte vara märkbart lyckligare." Hon säger att ge är en av de viktigaste sakerna i hennes liv, och hon gör det för att hon tror att "människor - alla människor, även människor långt borta - inte ska behöva lida och dö i onödan."
Jag delar den tron. Mitt givande är en droppe i hinken jämfört med Jeff och Julias, men ändå lyckades jag donera cirka 11 procent av min inkomst förra året, merparten av det till välgörenhetsorganisationer som arbetar för att rädda eller förbättra liv i utvecklingsländer. Och jag planerar att ge mer.
Vad jag har funnit är att ge stort är annorlunda. När du gör en betydande donation, finns det en känsla av att bidra till ett uppdrag, av att göra en påtaglig inverkan, av att känna att du räknas. Du behöver inte ge mycket för att göra skillnad: det kostar bara cirka 30 amerikanska cent att avmaska ett barn i till exempel Indien eller Kenya, och kostnaden för att köpa och distribuera ett nät mot malaria i Malawi eller Demokratiska republiken Kongo varierar från cirka 5 till 7,50 USD. Men om du har råd att skala upp dessa siffror genom att ge mer, kan du hjälpa till att förbättra livet för hundratals eller till och med tusentals människor. Använd Life You Can Save's Charity Impact Calculator för att se hur många människor du kan hjälpa med en given donation.
När jag först bestämde mig för att börja ge större var min filosofi "ge tills det gör ont." Men jag ser annorlunda på det nu. Under det senaste decenniet har jag ansträngt mig för att undersöka mina ägodelar, mina vanor och min livsstil med målet att eliminera det jag inte behöver eller det som inte ger mig lycka. Resultatet är att det mesta jag äger eller gör i mitt liv finns där för att jag medvetet valde att behålla dem (eller fortsätta göra dem). Det gör mig glad, vilket i sin tur minskar lusten att köpa mer och mer prylar, eftersom jag är nöjd med det jag har. Jag kan ge mer, för jag önskar mindre.
När du tillämpar denna process på alla aspekter av ditt liv, för den dig mot det som Julia Wise beskrev ovan: du upptäcker att du inte behöver spendera mycket pengar för att hitta lycka och nöje. Även med en blygsam inkomst kan du upptäcka att du har pengar över för att ge utan att känna att du har gjort en uppoffring. Filosofen Toby Ord gjorde något liknande när han kom på hur mycket pengar han skulle behöva varje år för att finansiera en enkel men bekväm livsstil, och sedan offentligt lovade att ge allt han tjänade över det beloppet till effektiva välgörenhetsorganisationer varje år under resten av sitt yrkesverksamma liv.
Alla har inte råd att ge stort: antingen måste du tjäna en bekväm inkomst eller hitta sätt att leva långt under dina tillgångar. Dessa alternativ är inte tillgängliga för oss alla. Men som Julia Wise skriver : "Du behöver inte vara rik för att vara generös. Det kanske är lättare för människor med massor av pengar, men de av oss som måste tänka på hyra och matvaror kan fortfarande göra mycket. Min mormor donerade 10 procent av sin inkomst så länge hon kontrollerade sina egna pengar, även när hon levde på sociala kontroller."
För mig handlar det om detta: Det finns massor av andra saker jag skulle kunna göra med pengarna jag ger bort till effektiva välgörenhetsorganisationer varje år. Men kan jag komma på något bättre att göra med det? Nej. Det känns som bästa möjliga användning av mina pengar. Jag är mycket gladare att ge stort än att leva stort.
COMMUNITY REFLECTIONS
SHARE YOUR REFLECTION
3 PAST RESPONSES
No matter how low one's income is, it's always possible to give something...but it's been slipping down into what North Americans call poverty that's made me commit to giving to individuals on a give-and-take basis, rather than either taking or giving handouts from "programs." "Programs" that go beyond disaster relief seem to have an unintended consequence of training people to think, and define themselves, into a Giver Class and a Taker Class--which is very bad for both--rather than bonding through an individual or community-level give-and-take.
"Programs" also tend to have an industrial-assembly-line approach to problems. That's fine if the goal is to dispense treatment in one epidemic, like the worm treatment discussed in the article, or the surgeries discussed in the comment below. It's not so fine once people start thinking about "health care" in general, since the people in the target population are individuals with different needs, and what helps one won't necessarily help another. That's how communities end up with bizarre crises, like one that's stuck in my mind for fifteen years--Medicare/Medicaid financed therapy for paraplegics who were elderly or had major brain damage, but not for what turned out to be a good-sized community of paraplegics who could actually go back to work or school if they had therapy.
So...as a rich man's penniless widow I still give to various causes, but I give much more selectively, thinking much harder about how the project described would work for people I know, whether it would give us the help we need (to collect fair payment for what we do) or write us off as useless paupers. I have a utility bill to pay...but do I want some kind of handout to help poor old needy useless blighters pay their bills, or do I want wages for work?
[Hide Full Comment]One year I gave $250 to an organization that does surgeries on babies with cleft palate. The group's materials said this was the amount one surgery cost. I felt so, so good that I changed one person's life -- permanently!
I live very simply on a small income. My husband and I drive ancient vehicles and live in a home that resembles a chicken coop from the outside. That was the most I have ever given to one group, and at the time I felt compelled to do it, even though it was a lot of money for me.
The afterglow has lasted for years. Giving big -- whatever that means of each of us -- is so rewarding!
Here's to giving, large or small. It makes a difference. And agreed, here's to living more simply. One of the best decisions I ever made was selling my small home and most of my possessions to create/facilitate a volunteer literacy project in Belize. Through that choice I was able to serve 33,000 students and train 800 teachers. That experience opened up so many doors to other volunteering adventures collecting and sharing people's real life stories of hope, innovation and overcoming adversity. I chose to live under the poverty line for 9 years and I felt absolutely rich! Thank you to all those who choose to serve others and to share their gifts: whether time and talents or monetarily! Hugs from my heart to yours!