Under min uppväxt hade jag aldrig riktigt tänkt på hur viktigt det är att vara fantasifull. Det är ett barndomsyrke kan man säga. Det kommer naturligt. Sedan når vi en ålder när vi presenteras med en scantron av bubbla-in-alternativ, en mall för ett CV som vi behöver skapa och Excel. Vid den tidpunkten måste vår inlärning passa in i vissa parametrar: inom den lilla bubblan, inom gränsen på en sida och inom en liten digital graf. Så, vad händer med vår fantasi?
Det verkar blekna.
Att vara asiatisk (som jag är) hjälper inte. Antagandet att du är mer lämpad för teknik eller medicin är som en gnagande svans. Vi har en så kallad förkärlek för siffror tydligen. Om du är asiatisk måste du vara bra på matte – så klart.
Nåväl, då visade jag mig vara en udda. Jag utvecklade en affinitet för ord och bilder istället. Vid 12 års ålder var min dröm att bli en professionell doodler, vilket skulle kunna bli en karriär som serietecknare, om det gick bra. Och mina föräldrar unnade mig den drömmen. Till skillnad från andra, som kanske tyckte att det var löjligt, fick de mig att rita böcker. När min mamma såg mig sitta sysslolös eller somna bland en hög med skolböcker, föreslog hon: "Varför ritar du inte en stund?" Över ett decennium senare har lite förändrats. Hon skrattar fortfarande åt mina teckningar, säger åt mig att rita oftare och har bevarat den anteckningsboken.
Jag borde kanske ha fortsatt på den vägen. Förra veckan skickade en vän mig ett e-postmeddelande med en jobbannons, med titeln Doodler. Löjligt, tänkte jag. Men så såg jag arbetsgivaren – Google. Inte så roligt längre men faktiskt en möjlighet. Och verkligen, Google anlitar en doodler för bilderna som ofta visas på deras hemsida för att fira högtider och betydelsefulla tillfällen.
När jag blev äldre, allt eftersom läslistan med böcker blev längre, uppdragen tuffare och jobb tog all fritid som student på college, började den förmågan att bara sitta ner och hälla fantasin på en tom duk försvinna. Snarare var den kreativa sidan tvungen att återuppfinna sig själv.
Min historielärare på gymnasiet sa en gång till mig att historia inte är en tidslinje; det är en historia. Hon kastade ut historiens linjäritet. Hon gjorde det som var torrt och gammalt, charmigt, engagerande och ibland till och med humoristiskt. Det var hennes fantasi på jobbet. Och det hjälpte mig att utveckla en kärlek till samhällsvetenskaperna. Vår fantasi kan vara ganska smittsam, fick jag veta.
Men kan denna kärlek till den fantasifulla någonsin hitta en plats i den verkliga världen? Säkert.
Allt fler unga vill idag arbeta för nystartade företag där företagande möter kreativitet, där det som kan tyckas omöjligt idag är verkligheten i morgon. Vem visste att du kunde betala för ditt Starbucks-kaffe utan kontanter eller kreditkort? Du kan. Skanna bara ditt Starbucks-kort från din smartphone. Vem visste att man kunde få en tramppump för under 40 dollar som kan hjälpa bönder att bevattna i utvecklingsvärlden? Se bara på entreprenören Paul Polaks arbete. Vem visste att vi skulle prata med bara 140 tecken på 2000-talet? Kanske, folket på Twitter gjorde det.
Fantasi skapar inte bara sagor och barnböcker utan en ny vision för hur vi sköter våra liv. Fantasin utmanar normen, tänjer på gränser och hjälper oss att utvecklas.
Tyvärr håller den fantasin på att åsidosättas i klassrum, där tonvikten har legat på betyg och tester för länge, på arbetsplatser, där framträdandet av excel-ark och powerpoint-presentationer har blivit en daglig syssla.
.jpg)
Vi måste uppmuntra mer kreativitet. Glöm CV:t ett tag. Glöm besattheten av betyg. Om vi uppmuntrar den här briljanta matematikeleven att också vara fantasifull, kan han använda dessa algoritmer för att förnya sig. Om vi uppmuntrar biologistudenten att också vara fantasifull kan hon designa en ny hållbar bränslekälla åt oss. Om vi uppmuntrar den där ekonomifantasten att också vara fantasifull, kan han bygga en ny människovänlig affärsmodell. Verktygen finns där. Du behöver bara omorientera dem mot det oväntade. Det är där kreativitet – hemma, i klassrummet och på arbetsplatsen – är så viktigt.
Det var därför jag förra veckan satt med min mamma sent på kvällen och läste om Shel Silversteins dikter för barn. Det visar sig att de är lika bra för vuxna, kanske till och med bättre.
FRUSEN DRÖM
Jag tar drömmen jag hade i natt
Och lägg den i min frys,
Så en dag långt och långt borta
När jag är en gammal vuxen jävel,
Jag tar ut den och tinar upp den,
Denna underbara dröm jag har frusit,
Och koka upp det och sätt mig ner
Och doppa mina kalla tår i.
COMMUNITY REFLECTIONS
SHARE YOUR REFLECTION
10 PAST RESPONSES
love the article!! :)
Awesome article! thx! It helped me with my academic piece of writing.
thank you all for the kind words, really appreciate it.
let our imaginations be reawakened!
Thank you. Diane DiPrima wrote a poem called "Rant". In it she repeats, over and over, "The only war that matters is the war against the imagination. All other wars are subsumed in it." Imagination is our ability to empathize, to relate, to imagine our selves in someone else's shoes. It is essential for compassion. And it is under attack. Thank you for celebrating it. May we all do the same!
What a wonderful article. I read this in a room where my Disney stuffed animal, "Figment" rests on a shelf behind me and an empty coffee mug with little cermic feet sits by my side. You helped reinforce that it is absolutely ok for me -for everybody- to embrace both that adult side just as much as that fun, imaginative side. It doesn't have to be separate at all. Thanks for such a refreshing read.
Off I go to get out my box of Crayola crayons, paper, pens, and my imagination! Oh, thanks for the reminder that we're not too old to dream and imagine.
One of the saddest experiences I have had was presenting a holiday music program to a group of children at a disadvantaged local school. My whole program was based on .. dreams and imagination. Should be easy with a group of kids I thought. Wrong. The simple question, "Do you have a dream of something you would like to do?" met with blank stares. "Do you imagine what it might be like to fly?" Nothing. These kids had no idea. It seemed they had no dreams. That one hour program was the hardest I've ever got through. A whole classroom of children with no dreams! Kids who didn't even know how to imagine.
I was so depressed by this experience, that I went home and immediately began to write a song for the next school I would visit. It developed into a children's song which I taught to a group of children in a YWCA in-school mentoring program that I was involved with. We recorded it at a local high school, it was played on our community radio station and it featured as the backing for a promotional video which the mentoring program still uses. It was called "When I Dream (I can do anything)."
The words I used to introduce the kids to the idea of dreaming and imagination were these.
"Nothing has ever been created, no masterpiece painted, no song given voice, no discovery unveiled, without someone, somewhere, who had a dream."
[Hide Full Comment]Janne Henn
this write up made think about the creative childhood of mine which I have decided to dust it new
Oh yes....let's pretend1
Walt Disney taught me an elephant can fly, and a little wooden puppet can wish upon a star and become a human boy. Some time along the way, most of that good stuff was lost by the wayside. I want it back !