Hjärtslaget Hos En Trumma

Det fanns en kille som hette Ken, en hemlös man i Half Moon Bay, där vi bor. Han hade bott under bron vid Main Street. Han bodde i sin bil och han tillverkade träsniderier. Så han hade alla sina träsniderier uppradade där borta under bron, och han hängde bara där under dagen.

Vid den tiden hade jag precis gått igenom en riktigt smärtsam skilsmässa, mitt liv var bara ganska oroligt. Jag kände mig väldigt orolig och olycklig och undrade vad jag skulle göra, vad som skulle hända i mitt liv.

En gång gick jag längs Main Street med min son, Adam, som vid den tiden var ungefär 12 eller 13 år gammal. Han hade precis börjat bli intresserad av trummor.

Han sa: ”Pappa, jag vill visa dig en av mina trumlärare.”

Jag sa: ”Visst.”

Så han tar mig över, under bron, där Ken är. Och han sa: "Jag lär mig trumspela av Ken."

Jag sa: "Va?! Lär du dig trumma av den här hemlösa killen som bor under bron?"

Han sa: "Ja, kom ner och titta."

Jag var inte särskilt glad över det hela, men jag kom ner och träffade Ken. Och jag fick höra hans historia.

Ken hade varit gymnasielärare i närliggande Redwood City, och livet hade kastat en del problem över honom. Han förlorade sitt jobb, han förlorade sitt äktenskap, han förlorade sitt hem, han förlorade allt. Han hade ingenting.

Men när jag satt där under bron med Ken märkte jag att han var väldigt lugn. Han verkade må bra. Livet var helt enkelt underbart.

Jag frågade: ”Ken, hur kommer det sig att jag känner att jag verkligen inte är nöjd med mitt liv? Jag har så mycket, och du har ingenting. Vad händer? Hur kan du vara så lycklig med ditt liv?”

Ken drog fram en trumma och började slå på den.

Han sa: ”Detta är hjärtslaget som alltid är närvarande. Vårt eget hjärtslag; våra livs hjärtslag.”

Och han började spela på sin trumma.

Sedan sätter sig Adam – ni vet, vid 12 års ålder – ner och börjar spela trumma också. Han var närvarande. Och när han var närvarande, så visade det sig för honom genom trumslaget – det var den grundläggande hjärtslagen.

Så Adam blev en del av en grupp barn som gick ner under bron varje tisdagskväll och spelade trummor tillsammans med Ken. Vid den tidpunkten kändes det helt okej för mig. Alla andra föräldrar till barnen kändes också okej. Vi var säkra på att barnen var i goda händer.

Adam och hans vänner lärde sig om att kontakta det där grundläggande hjärtslaget.

Snabbspola framåt ungefär 20 år.

Vad gör Adam nu? Han är musiklärare i San Francisco. Han går i skolor i alla möjliga olika områden. Han säger att det ibland är väldigt kaotiskt, särskilt i de fattiga områdena. En del av barnen är hemlösa, eller så är de inte säkra på var deras föräldrar ska vara; det händer så mycket i de barnens liv. Och sättet han lär barnen att spela trummor på är att han går in i rummet. Sedan, istället för att stå framför rummet och instruera dem – istället för att säga: "Här är vad musik handlar om. Här är C-skalan. Här är D-skalan." – sitter han bara i rummet och tittar på barnen springa runt och kasta saker på varandra och göra vad de gör.

Sedan börjar han slå på trumman.

Så småningom börjar barnen spela trummor. Och de hittar takten som håller dem samman. Det är så han börjar sina musiklektioner.

Han berättade för mig om en flicka som faktiskt är hemlös och inte vet var hennes pappa är, och hennes mamma har problem. Ingen i deras familj har tagit studenten. Hon började spela fiol och är väldigt exalterad. Hon vill gå på universitetet och bli musiker. Och han uppmuntrar henne.

Där är Ken, fortfarande under bron i Half Moon Bay. Han är inte intresserad av sin berättelse om vad livet har gjort med honom. Han är bara med i nuets hjärtslag.