Banankaka Och Total smärta: Vad London lärde Mig Om Att Vara människa

Reflektioner kring kommunikation, medkänsla och tyst omsorg från Kerala till Storbritannien.

-------

En eftermiddag i Walthamstow

En eftermiddag i Walthamstow, där jag bodde hos en vän, gick jag in i en liten lokal mataffär och hälsade på butiksinnehavaren. Hans namn var Fawad. Inom några minuter var vi djupt uppslukade av ett samtal – han kom från ett land inte så långt från mitt, ett land som formats av årtionden av konflikter och motståndskraft. Fawad pratade om hemmet, om hur mycket det hade förändrats. Han berättade för mig att brottsligheten hade minskat så mycket att försäljare nu kunde lämna kundvagnar utan uppsikt på natten. ”Du hittar dem intakta nästa morgon”, sa han med stillsam stolthet.

Men sedan talade han också om de svåra förändringarna – hur unga flickor inte längre fick gå i skolan, hur vardagslivet hade blivit smalare under ökande restriktioner. Vi pratade öppet, varmt, människa till människa.

Senare, när jag berättade om detta för några vänner i närheten, varnade de mig vänligt: ​​”Det är inte så det fungerar här. Storbritannien är en väldigt privat plats. Man kan inte prata med främlingar på det sättet – det är inte lämpligt.”

Jag blev överraskad. Gjorde jag fel som ägnade mig åt den typen av mänskligt utbyte? Anses öppenhet nu vara påträngande?

En banankaka och ett milt genmäle

Redan nästa morgon hände dock något vackert. Min väns brittiske granne – en vänlig, vit gentleman – knackade på dörren med en varm banankaka som hans fru just hade bakat. Han kom inte bara med kakan, utan stannade kvar för att prata. Vi pratade om allt och ingenting, och det kändes naturligt. Jag tänkte: så kanske det inte handlar om "brittiskhet" eller "indianskhet".

Kanske har vänlighet ingen nationell etikett. Kanske behöver medkänsla, precis som samtal, bara en liten glimt av öppenhet för att flöda.

Brighton: Två våningar, två bördor, inga ord

Senare i Brighton bodde jag hos en annan vän – en frivillig medlare i kommunen. Den veckan hade hon deltagit i ett konfliktlösningsmöte mellan två grannar som bodde i kommunala lägenheter – en på övervåningen, en på nedervåningen.

På övervåningen bodde en kvinna som vårdade sin sjuka, sängliggande mor på heltid. Nedanför bodde en mor till ett autistiskt barn som ofta skrek och grät högt. Ljudet störde kvinnan på övervåningen så mycket att polis och socialtjänst hade tillkallats flera gånger.

På mötet sa min vän: ”Allt jag gjorde var att lyssna.” Hon lät båda kvinnorna tala. Hon hörde deras utmattning, deras smärta, deras rädsla. ”Det kom tårar”, sa hon till mig, ”men något förändrades.” Det som slog mig var detta: dessa kvinnor bodde bara några meter ifrån varandra. Båda var vårdgivare. Båda överväldigade. Men de hade aldrig pratat med varandra. Inte en enda gång. Tänk om de, istället för att eskalera problemet, hade delat ett samtal. En kopp te. En tår. Ett ord av förståelse.

Medkänsla bortom klinisk vård

Dessa ögonblick fick mig att återigen reflektera över varför jag kom till London från första början. Jag hade talat på St. Christopher's om "total smärta" – ett koncept som omfattar inte bara fysiskt obehag, utan också de emotionella, sociala och andliga lagren av lidande.

I Kerala har vi anpassat den här modellen för att vara samhällsledd och kulturellt känslig. Men det jag inser nu är att total smärta inte är begränsad till dem som dör. Den finns överallt.

Hos kvinnan som är utmattad av vården.

Hos modern som inte kan tysta sitt barns ångest.

Hos mannen som är miltals hemifrån, bär på en stillsam nostalgi för landet han lämnade bakom sig.

Hos de som vill tala men inte vet hur, och hos de som är rädda för att lyssna.

Risken att förlora våra öron

Vi lever i en värld där individualism ofta hyllas, och integritet – även om den är djupt viktig – kan ibland bli ett hinder snarare än en gräns.

Naturligtvis är ensamhet inte alltid en sorg; för vissa är det att vara ensam ett val, till och med en fristad. Ensamhet är trots allt djupt personligt – det som känns isolerande för en kan kännas rogivande för en annan.

Men jag oroar mig för att om medkänsla bara lärs ut i kliniska sammanhang – eller bara förknippas med livets slutskede – riskerar vi att förlora den där den behövs som mest: i det dagliga livets vanliga rytmer.

Om vi ​​inte lär barn att lyssna, hur man rymmer andras känslor, hur man sitter med obehag, kan vi uppfostra en generation som vet hur man fungerar, men inte hur man känner.

Vi är i grunden sociala varelser – inte bara skapade för att överleva, utan för att samexistera. Och samexistens kräver mer än närvaro. Det kräver att vi uppmärksammar varandras smärta.

En avslutande reflektion

Det som började som en professionell resa blev, för mig, en serie djupt personliga lärdomar.

Jag kom till London för att tala om vårdsystem, om palliativa modeller. Men det jag bär med mig tillbaka är något enklare: ett samtal med en butiksägare, en bit banankaka, tystnaden mellan två kämpande grannar.

Det här är inga extraordinära ögonblick. Men kanske är medkänsla aldrig det. Det handlar inte om stora gester. Det handlar om att ge plats – för berättelser, för sorger, för varandra.

Det är också palliativ vård. Och det är, tror jag, den vård världen behöver mest just nu.