Vad döden Kan lära Oss Om Livet

Döden är en viktig allierad för att uppskatta livet. Jag syftar inte på en sjuklig upptagenhet av döden. Snarare menar jag den upplevda medvetenheten om vår ändlighet som fysiska varelser – ett ärligt erkännande av den korta tid vi har att älska och lära oss på denna jord. Vetskapen om att våra kroppar oundvikligen kommer att dö bränner genom våra bindningar till den värdiga galenskapen i vår socialt konstruerade existens. Döden är en vän som hjälper oss att släppa vårt klamrande vid social position och materiella ägodelar som en källa till ultimat trygghet och identitet. En medvetenhet om döden tvingar oss att konfrontera syftet och meningen med vår existens, här och nu.

De som har haft nära-döden-upplevelser bekräftar att medvetenheten om döden kan vara en kompromisslös vän som sätter oss i kontakt med det som är viktigast. En vanlig uppfattning som uttrycks av många nära-döden-överlevande är en minskad betoning på pengar och materiella ting och en ökad uppskattning för naturen och att älska andra människor. Dr. Kenneth Ring, en forskare inom nära-döden-upplevelser, citerar en ung man som hade en nära-döden-upplevelse efter en allvarlig bilolycka. Som ett resultat upptäckte den unge mannen att han utvecklade en "medvetenhet om att något mer pågick i livet än bara den fysiska delen av det... Det var bara en total medvetenhet om inte bara det materiella och hur mycket vi kan köpa - i form av bilar och sånt, eller mat eller vad som helst. Det finns mer än att bara konsumera livet. Det finns en punkt där man måste ge till det och det är verkligen viktigt."

Gandhi sa en gång: "Precis som man måste lära sig konsten att döda i träningen för våld, så måste man lära sig konsten att dö i träningen för icke-våld." Om vi ska leva icke-våldsamma och kärleksfulla liv kan vi börja med att acceptera vår egen död. En insikt om att vi måste dö väcker oss ur vår sociala sömn och till verkligheten i vår situation. Döden är en orubblig partner i livet – en oundviklig visshet att kämpa emot när vi skiljer det viktiga från det triviala i våra dagliga liv. I detta avseende, tänk på orden från Nadine Stair från Louisville, Kentucky, som var 85 år gammal när hon skrev: "Om jag hade mitt liv att leva om":

Jag skulle vilja göra fler misstag nästa gång. Jag skulle slappna av. Jag skulle bli smidigare. Jag skulle vara dummare än jag har varit den här resan. Jag skulle ta färre saker på allvar. Jag skulle ta fler chanser. Jag skulle bestiga fler berg och simma i fler floder. Jag skulle äta mer glass och färre bönor. Jag skulle kanske ha fler faktiska problem, men jag skulle ha färre inbillade... Jag har varit en av de där personerna som aldrig går någonstans utan en termometer, en varmvattenflaska, en regnrock och en fallskärm. Om jag var tvungen att göra det igen skulle jag resa lättare än jag har gjort.

Slutligen, begrunda visdomen från en numera till stor del bortglömd bok, skriven i USA 1877. På sina sista sidor beskriver "The Royal Path of Life" ett perspektiv på livet som kommer från en uppskattning av döden. Även om den är skriven i en stil av graciös vältalighet som kommer från en tidigare era, talar den tydligt även idag:

Inget kön skonas, ingen ålder undantas. De majestätiska och hovliga vägar som monarker färdas över, den väg som de litterära männen beträder, den stig krigaren vandrar, de fattigas korta och enkla annaler, alla leder till samma plats, alla slutar, hur varierade deras rutter än må vara, i det enda enorma hus som är utsett för alla levande. ... Oavsett vilken hedersställning vi innehar är vi alla underkastade döden. ... En korrekt syn på döden kan vara nyttig för att dämpa de flesta av de oregelbundna passionerna. Så kan vi till exempel se vad girighet leder till i girigbukens kista; detta är mannen som aldrig kunde bli nöjd med rikedom; men se nu, några få plankor omsluter honom, och några kvadratcentimeter håller honom innesluten. ... Se konsekvenserna av omedgörlighet i frossaren; se hans aptit nu helt mättad, hans sinnen förstörda och hans ben splittrade.

Dessa budskap är tydliga. Vi kan inte gömma oss från döden. Dess omfamning kommer att uppsluka vår sociala existens helt och hållet. Yrkestitlar, social position, materiella ägodelar, sexuella roller och bilder – allt måste vika för döden. Detta betyder inte att vi ska överge vår materiella och sociala existens. Snarare betyder det att genom att medvetet hedra det faktum att vi är fysiska död, får vi kraft att tränga igenom den sociala förevändning, prålighet och förvirring som normalt skymmer vår känsla för vad som är verkligt betydelsefullt. En medvetenhet om döden är en allierad för att ge våra liv en känsla av omedelbarhet, perspektiv och proportioner. Genom att erkänna dödens verklighet kan vi mer till fullo uppskatta vår gåva av livet.

Om du skulle välja döden som en allierad (som en påminnelse om varje ögonblick, dess värdefulla betydelse), och om du skulle välja universum som ditt hem (som en påminnelse om vår existens fantastiska dimensioner), skulle en kvalitet av levandehet, omedelbarhet och gripande prägla ditt liv från ögonblick till ögonblick? Om du visste att du skulle dö inom några timmar eller dagar, skulle de enklaste sakerna få en lysande och genomträngande betydelse? Skulle varje ögonblick bli värdefullt bortom allt tidigare mått? Skulle varje blomma, varje person, varje spricka i trottoaren, varje träd bli ett flyktigt och aldrig-återupprepat mirakel? Enkelheten i att leva bidrar till att ge denna typ av klarhet och uppskattning in i våra liv. På vilka sätt är uppskattning av döden en hjälpsam partner i ditt eget liv?