En Eloge för Min Mor

EDNA FUERTH LEMLE
11 april 1916 --- 17 april 2011

Under de första 58 åren av mitt liv måste jag säga att min relation till min mamma var komplex och svår. Hon var en enorm personlighet, full av stora passioner, kreativitet, ilska och generositet. Jag minns att jag sa till vänner att jag älskade min mamma i små doser, men att hon inte kom i små doser. Hon var en naturkraft.

Hon hade ingen känsla för gränser; mitt minne av att gå på restauranger med Edna var att när servitören placerade min tallrik framför mig, så skulle hennes gaffel vara i min mat innan jag ens kunde lyfta min egen. Hon dök ofta bara upp hemma hos mig var som helst i världen, objuden.

Hon var också väldigt kontrollerande. Efter att ha upplevt traumat av sin egen mammas död när hon bara var 11 - kände hon ett behov av att överleva att kontrollera allt och alla runt omkring sig.

När jag och mina syskon växte upp hade man inte riktigt ett samtal med min mamma; hon höll liksom föreläsningar för dig. Vi hade till och med stenografi för dem: LFTs eller Lecture for Today.

Samtidigt var hon också väldigt kreativ och innovativ. Hon skrev, hon målade, med en enkvinna-show av sitt arbete i New York och Paris; Hon var mycket engagerad i att försöka skapa mer fred i världen, så hon arbetade med FN och med Foreign Policy Association. Hon trodde att världen skulle bli mer fridfull om vi alla delade en gemensam helgdag, så hon uppfann sin egen världshögtid, tacksamhetsdagen. Hon var innovativ, och på många sätt långt före sin tid. Till exempel, när hon såg sina tonårsbarn bära sina tunga skolböcker mot bröstet, eller i tunga kortfodral, importerade hon ryggsäckar från Schweiz att bära böcker i. Du kan se hur den idén slog igenom. Hon såg piloterna cykla runt flygplatsen i Köpenhamn på skotrar och importerade dem.

Hon gjorde också saker roliga. Jag minns att jag hade platta fötter som barn, så hon spelade en lek med att kasta kulor över hela vardagsrummet och vi skulle ha en tävling för att se vem som kunde plocka upp flest kulor med tårna. Det fanns en rund säng i vardagsrummet. Det blev mycket skratt med Edna.

Hon älskade också fester. Jag tillbringade mitt sista år på gymnasiet på Hawaii, på Punahou School. Strax innan examen sa jag till mina klasskamrater att om någon som gick österut på college inte hade någonstans att gå på Thanksgiving, så var de välkomna att komma till vårt hus i New York. 38 personer kom till helgen. De sov alla över och det fanns kroppar överallt. Min mamma älskade det.

För de människor hon älskade var hon oerhört generös. Jag vågar säga att alla i det här rummet har blivit berörda av hennes generositet. Hennes symbol för tacksamhetsdagen, och för hennes liv, var ymnighetshornet, symbolen för oändlig belöning och givande. Och det levde hon också.

Vår relation började förändras för 10 år sedan, när jag gjorde en film om henne, kallad "EDNA The Movie". Jag fick förtroendet med hennes berättelse.

När hon blev äldre började hon också bli mjukare. För drygt 5 år sedan fick jag ett samtal klockan 5:30 på morgonen från en av hennes vårdgivare på Hawaii. Hon sa att min mamma låg på akuten med hög feber, snabbare puls, inget blodtryck och lunginflammation. Jag sa: "Jag kommer." När jag skulle byta flygplan i San Francisco fick jag ett samtal på min mobiltelefon från en kär vän till mig och min mamma, en läkare Chery Garvy som älskade min mamma i över 40 år. Hon sa till mig, "När du kommer till ön, gå inte till hotellet först. Kom direkt till sjukhuset. Jag tror att vi tittar på timmar nu." Jag sa, "Chery, jag har en 6 timmars flygresa framför mig. Viska i hennes öra att jag kommer, och det är bäst att hon väntar." Chery gjorde det. Min mamma väntade. Jag anlände till Hawaii och gick direkt till sjukhuset och höll hennes hand under de kommande 8 dagarna.

Det var under den tiden som vårt förhållande förändrades. Hon kunde inte längre kontrollera någonting. Men vi satt, vi pratade och hon sjöng till och med för mig. Det var som om hon hade vad buddhisten kallar henne "ursprungliga ansikte". Ansiktet du har innan du föds. Hon var söt, vacker, strålande och kärleksfull, och det var så jag kände för henne. Under den veckan då jag var ensam med henne fick jag berätta för henne att jag älskade henne och hur mycket jag uppskattade allt hon hade gjort för mig och min familj. Alla, utom hon, trodde att hon höll på att dö, så jag sa allt jag trodde att jag aldrig skulle få chansen att säga igen. En eftermiddag satt jag vid hennes säng och höll hennes hand. Hon hade slutna ögon. Jag sa till henne att jag älskade henne, jag tackade henne. Jag sa till henne att vi alla älskade att ha henne i närheten, men om saker och ting kom till den punkt där hon ville gå, så var det okej. Hon skulle vara saknad, men att där hon skulle gå var säkert, och att hon skulle bli älskad där och älskad här. Hon rörde sig inte. Jag sa: "Mamma, jag älskar dig och jag vill att du ska veta att jag förlåter dig för alla sätt du kan ha skadat mig av misstag." Hon rörde sig inte; inte ens en ögonfrans, men jag hörde hennes röst tydligt genom telepati: "Förlåt mig för vad? Vad gjorde jag?" Jag skrattade. Perfekt Edna. Välsigna hennes hjärta, fortfarande i karaktär.

Efter det stabiliserade hon sig och bestämde sig för att stanna kvar på sin 90-årsdag. Det var 5 år sedan. Hon dog 6 dagar efter sin 95-årsdag förra veckan. Under de senaste 5 åren har jag gjort cirka 25 resor för att träffa henne. Det hade blivit så sött.

Jag var välsignad att vara med henne under de sista dagarna av hennes liv och att vara där när hon gick bort. Chery Garvy var där också, bokstavligen dygnet runt under de sista 2 dagarna av min mammas liv. Under de sista timmarna av hennes liv berättade hennes barn och barnbarn att de älskade henne. Jag spelade filmen jag gjorde om henne för hennes 85-årsdag, så att hon kunde höra alla hennes barn och barnbarn, hennes svärson, Robbie Bosnak, och vänner som Ella Kline som är här hos oss idag, berätta för henne att de älskade henne och uppskattade henne. Och hon kunde höra sig själv, med sin egen röst, tydligt och starkt berätta sin egen historia och ge sitt testamente. Till slut var mamma modig och söt och badade i kärlek när hon gick förbi.

Jag är tacksam för att vi fick tillbringa tid tillsammans under de senaste 5 åren, och att jag fick möjligheten att läka svårigheterna under de första 58 åren av vårt förhållande, och nu att sluta i en plats av djup kärlek och uppskattning för en enastående kvinna. Edna, du kommer att vara saknad.