Om Gemenskapen

Igår såg jag en ödla expandera i döden, assisterad av myror. Långsamt slutade den att likna en ödla. Med deras hjälp höll det på att utvecklas till något större än sig själv. Jag kunde inte titta bort.

Någon annan kan ha sett mord. En annan, myrornas snabbhet. Men för mig kändes scenen helig. Den dröjde sig kvar i timmar under en palmbuske, där damm och skuggor tjocknade till en skiftande, dansande form på klinkergolvet. Det var svalare där.

Jag sopade gården. Varje gång jag passerade verkade min kropp förändras - kall luft borstade min hud, en kuslig tystnad efter mina lemmar. Jag kunde nästan höra en cello spela på avstånd. Jag kände mig inbjuden till en ceremoni. En ödla som blir mer än sitt liv.

När jag såg ödlan lösas upp till något bortom sig själv, tänkte jag på en annan sorts tillblivelse – en som jag hade sett under loppet av ett år. Minnets frö finns i min vän, en frösamlare, som strövar runt i världen med en lätt gång, lutad tillbaka och massor av historier i väskan.

Jag var en gång en förfärad trädgårdsmästare och såg mina dyrbara tomatplantor vissna trots mina bästa ansträngningar. Hon, alltid vandrande, samlar frön från avlägsna länder – små kapslar av både dårskap och visdom. Hon sa en gång till mig:

"Fröinsamling lär dig hur livet verkligen fungerar."

Mina tomatplantor, sjuka efter sin långa resa i ett fröpaket, kämpade för att höra till. Jorden var fortfarande främmande för dem. Landet, fortfarande okänt. Många överlevde inte sin första eller andra generation. Men i dessa ögonblick skickade deras lila och gula ådror en inbjudan – ett nödrop.

Och så kom de. Bladlöss. Skärmaskar. Spindkvalster. Loppbaggar. Trips. Snäckor. Här svarar även afrikanska sniglar på varje nödrop – och det finns många.

De dagar då första och andra generationens tomatplantor gav upp, såg jag dem förvandlas – sakta men säkert – till mal och fjärilar. Jag såg dem sprida sina vingar och flöda - in i näbben på en dansande flugsnappare som väntar nära vårt hem varje år från september till oktober.

Så här har det alltid varit för mig.

Människor finns i bakgrunden; min förgrund är nuet. Aldrig tom. Alltid en duk—fjärilar. Torkade löv. Kvistar gillar jag att hålla i. Maskavgjutningar borstar mina hälar. Ett fågelrop. Den tysta chocken av att möta en Shikra. En racketstjärtad drongo som dröjer kvar när min mamma äter sin födelsedagslunch.

Det är så här världen kommer för mig. Jag kliver in i den mänskliga världen genom spegeln av den mer än mänskliga världen, och finner lätthet i dess välbekanta säkerhet.

Jag kan berätta om timmarna som jag ägnade åt att klättra i träd, spåra bark med fingrarna. Men hur mäter jag ögonblicken när jorden under mig ger vika för skönhet, för undran, för te?

Hur kvantifierar jag tiden jag har stått som en tyst vaktpost och väntat på regn tillsammans med tusen varelser som bara kan dricka när det faller?

Jag väntar med dem helt enkelt för att jag trivs med deras sällskap. Det är det mest naturliga sällskap jag vet.

Innan jag älskade blommor, älskade jag stenar.

Jag har mina preferenser här också. Elden talar till mig i ett hungrig morrande, ibland sjungande från bortom en låga. Men jag har alltid tillhört jorden. Till Sky. Till Vatten. Elden har tagit sin tid att bli en vän.

I den mer än mänskliga världen andas jag bättre. Vinden krusade genom revbenen, lungvävnaden omringade smärtan där mina ben höll tätt. En darrning i mitt bröst. En tyst suck innan jag visste att jag behövde en. Uppmärksamhet mjuknar på kanterna av min medvetenhet, och jag andas.

I går höll en döende ödla, en mangokvist och det första sommarregnet mig från en kvardröjande fråga: Är vi en våldsam art?

Jag hittade mitt svar i somras.

Sommar – ett enda ord, men aldrig detsamma från ett ögonblick till ett annat. Den fruktansvärda värmen är inte konstant. Inte över dagar, inte över timmar, inte ens över byar och städer. Här har våra somrar stämningar.

Solen sjunger vid middagstid. Men alla middagar brinner inte likadant.

Vissa dagar, som igår, bar sommaren dagg. Min mamma och jag försökte reta regnet från daggen. Det fungerade — på kvällen, långt efter att vi hade sagt upp oss i dess frånvaro.

Och så, när jag tittar djupt, förändras allt.

Mina andetag skiftar först.

Men när jag kom hit, till denna andetag, tog en ödla, en kvist och minnet av ett mangoträd som en gång hade utsikt över en damm. En damm där hägrar pickade i vattenhål. Där Jaladhara skittrande grodor ropade efter regn.

Genom den mer än mänskliga världen finner jag tryggheten att se igen – på de människor som betyder något för mig.

Min far kliver in på gården. En patriark, men i mina ögon håller han långsamt på att lösas upp i något bortom en förälder – speciellt med det pärlvita skägget han har odlat i flera månader nu. Inte längre bara auktoritetsbärare, utan en värdig närvaro som utspelar sig på tystare, mer mänskliga sätt.

Min förståelse av den mänskliga världen har alltid varit fragmenterad, kopplad till olika föreställningar. Jag minns lättare tider, men det är den livliga världen som har stått som väktare av mitt förstånd.

I människovärlden har jag behövt begrepp.

När jag inte kunde förstå deras flytande, blev jag starkt reduktionistisk, krympte mitt liv till minsta möjliga utrymme – och försökte åtminstone vara ofarlig. Men även i det utrymmet blev jag påmind om styrkan hos ett senapsfrö. Förutom att jag inte är något senapsfrö. Jag sprattlar annorlunda. Jag blommar annorlunda. Jag tävlar med världen – jagar centra, toppar, cirklar, pyramider och sådant. Ibland kommer min mjuka kropp till sin egen mjukhet, de listiga musklerna hänger runt andedräkt på en dansande härva av pinnar och så.

Jag ser med klarhet nu.

Jag kan inte leva utan föreställningar. Jag kan inte leva utan vänner.

Jag har spenderat tid med metaforer. Vissa kallar det mystik. Ändå har ingenting varit så bekräftande som att låta föreställningar upplösas och flöda. För att den idén ska gro har den behövt utrymme inom mig.

I förgrunden erbjuder den höga närvaron av baldakin otaliga sällskap.

Ett enkelt erbjudande – rotfrukter kokta på kol, äts med krossad chili. Den skarpa hettan av capsaicin bränner min tunga - jordig, fruktig, levande. Jag tänker på papegojan, osjungen av chilins eld, och jag ler.

Kvinnorna i grannskapet vakar över de som går förbi och ser alltid efter vänskapsmatcher. De tre systrarna, tomma häckar, vinkar till mig.

De minns alltid bättre tider på den här gatan.

"Det här stället hade inte alla dessa butiker. Det här var hem."

"Ser du de där byggnaderna? En gång fanns det träd där. Det bodde apor på dem. Avsatserna var sömlösa, till skillnad från nu!"

De suckar över det förflutna och begrundar stillheten som omger dem nu.

Jag vet det här om dem.

De älskar att äta rotfrukter med krossad chili, som jag gör.

Jag ser en delad glimt av skratt när jag vinkar tillbaka. Kanske kommer jag att behöva en längre timme på kanten som skiljer våra fastigheter i "våra" och "deras".

Och vi ska skvallra som sångare - stadsskvaller, om rotfrukter och sådant.

Det här är hemligheten jag känner till inbjudningar.

Jag har alltid sett min tillhörighet till den mer än mänskliga världen som ett svar på en inbjudan.

En kvist. En döende ödla. Det första sommarregnet.

Allt ringer, om jag lyssnar.

Men i den mänskliga världen har jag rört mig annorlunda. Som en störare. Kanske för att jag aldrig såg det som en värld av inbjudningar. Med samma poäng i åtanke tenderar jag att jämna ut poäng, med eller utan att veta om det.

Flodernas lidande. Den gången floden hostade tillbaka plast till stränderna och rann vidare, likgiltig, som om ingenting hade hänt.

Men allt sväller upp, med plats för bjudningar.

Det här är hemligheten jag har kommit att dröja i.

Man måste förstå karaktären av inbjudningar i den mänskliga världen också.

Och så lägger jag upp dem – mina inbjudningar – ut i världen.

Och det skrattar.

Som andetag, mellan mig och den andre, oskiljaktig.