En Grannes vänlighet

[Följande är en redigerad utskrift av Preeta Bansals andel på en Awakin Circle i Santa Clara i december 2017]

Just idag, på väg ner hit, fick jag beskedet att en gammal familjevän hade passerat igår. På ämnet Small Graces påminns jag om hennes liv och hennes historia, och hur mycket det påverkade min och min familjs resa.

Mina föräldrar kom till USA från Indien på 1960-talet, tillsammans med den första vågen av invandrare från Indien. Min far kom till Kansas, där han tog sin doktorsexamen. Sex månader senare kom min mamma med oss ​​tre barn – min syster, min bror och jag. Vi var bara två, fyra och fem år gamla.

Det var den allra första vintern vi var i Kansas. Det var kallt. Vi hade ännu inte tunga rockar. Mina föräldrar kom från Indien, och det tog ett tag för dem att komma på det här. De hade ännu inte en idé om hur kallt det verkligen kunde bli i Mellanvästern, så varje dag var en ny överraskning. Vi hade ännu ingen bil eller något liknande, och min pappa hade inte ett amerikanskt körkort än. Då fanns det få indianer någonstans runt omkring. Det fanns få bruna människor, få svarta människor i universitetsmiljöer. Om man tänker tillbaka på Amerika före inbördeskriget var frågan om huruvida slaveri skulle tillåtas i Kansas-Nebraska-territorierna en del av det som utlöste starten på inbördeskriget. Det var Kansas på 1960-talet, Jim Crow lagar var i det allra senaste förflutna i delar av detta land, och det fanns fortfarande en del av det segregerade tänkesättet och verkligheten runt omkring.

Men hur som helst, min far tog sin doktorsexamen, och han gick regelbundet upp och ner för den stora kullen till och från campus. Den här kullen kändes enorm. Jag tycker inte att den är särskilt stor egentligen, men den kändes enorm på den tiden, från min tvååriga utsiktspunkt.

Sedan jag var två gick jag inte i skolan, men min bror och syster gick i skolan. Min far gick nerför den här stora backen varje dag för att ta dem till skolan, och sedan gick han tillbaka upp för backen för att gå till universitetet. Efter ungefär två eller tre veckor av detta började den här kvinnan med sin son som tydligen gick i min systers första klass märka dem. En mycket kall och snörik dag när de inte var tillräckligt varmt klädda för vädret, drog hon upp och hon sa: "Du vet, jag ser dig gå varje dag. Kan jag ta kan jag ta med din dotter och son till skolan? Vill du ha skjuts?"

Min pappa svarade (till min systers förvåning), "Ja, det skulle vara bra." Och så hoppade de in i den varma bilen en brutalt kall dag, och hon började göra detta varje dag.

Hennes namn var Valerie. Och den här familjen har precis blivit så kär för min familj -- jag kan inte ens börja beskriva den -- i över 50 år nu, hur mycket de betydde för oss. Det började precis med den här lilla handlingen att erbjuda skjuts, och sedan därifrån bara ballong, och hon och min mamma blev väldigt nära varandra.

Hon älskade indisk mat. :) Min mamma lagade gul ab jamuns (indisk godis), och än i dag sa hon, "Vad sägs om de där gooloberna ? Var är de där gooloberna ?" :)

Hon skulle ge min mamma skjutsar för att gå och handla mat, och min mamma älskade att laga indisk mat åt henne. Det var bara alla dessa små utbyten mellan våra familjer. De hade tre barn i ungefär samma ålder som jag och mina syskon. Vi blev bara otroligt nära. Det har bara blommat ut till denna otroliga vänskap under så många decennier. Och det har betytt så mycket för vår familj under dessa 50 år.

Jag menar, när jag tänker tillbaka, är det bara anmärkningsvärt att redan i mitten av 1960-talet började den här kvinnan erbjuda kärlek på det här sättet. I mars i år, 2017, när jag hörde talas om skjutningen av den indiske mannen i Kansas i vad som sedan har beskrivits som ett hatbrott, tänkte jag riktigt mycket på Val. Det faktum att hon för 50 år sedan skulle modellera kärlek och nåd på sitt så naturliga och ansträngande sätt, och hur vackert det blev för min familj.

Det finns så många, så många ömsesidiga små handlingar som liksom gick därifrån.


De två familjerna 1969 i Lawrence, Kansas.

Första julen vann min bror i sin lågstadieklass sin klassjulgran att ta hem över jullovet och det verkade magiskt. Sedan hade vi – den här hinduiska familjen i Kansas – en riktig julgran :) Jag tror att vi skrattar åt det nu, och jag skämtar, "Jag är säker på att det inte var en slump att han vann granen." Hur som helst då kändes det magiskt. Men vi visste inte vad vi skulle göra med det.

Vi satte upp den här julgranen, men var inte bekanta med sederna kring den. Val kom in på julafton det året med presenter för att fylla utrymmet under granen! Hon var tomte det året, och när vi vaknade var det helt otroligt. Då hade vi bara varit på landet en kort stund. Och än i dag är de strumpor som Val gav oss till vår första jul i Amerika de strumpor som vi visar upp varje jul!

Det finns alla dessa vackra historier.

Jag fick nyss veta idag att hon gick bort igår. Våra familjer höll kontakten under åren, men vi sågs inte så ofta. Kanske bara en gång per decennium. Med tiden var hon och hennes man ganska svaga och de kunde inte resa. Så vår personliga kontakt blev allt mindre. Men de känslomässiga känslorna och anslutningen förblev alltid stark och barnen höll kontakten.

Och det riktigt anmärkningsvärda är att min mamma -- för bara tio dagar sedan hade min mamma plötsligt intuitionen, "jag måste gå och träffa Val" och hon och min pappa åkte för att hälsa på henne ganska spontant. De hade ingen speciell anledning till det. Val var inte sjuk. Hon blev bara, du vet, allt skörare. Men det var bara den här otroliga intuitionen som min mamma hade, och det fina är att hon och min pappa kunde umgås med Val och njuta av ett sista besök alldeles nyligen. Och så hörde jag idag att Val precis gått vidare.

Vi är bara väldigt tacksamma för de små välsignelserna, de små nåderna, som våra familjer utbytt och njutit av under åren.