När Tacksamhet håller Hand Med Sorg

"Han är vid medvetande", säger sköterskan. Jag litar på den här vietnamesiska veterinären med hans akne ärrade ansikte och ömma uppgivna hjärta. Hans sorgsna ögon hjälper mig att möta vad som kommer. Vi två står bredvid en säng på Strong Hospitals onkologiavdelning och ser över min man Vics slappa kropp.

"Han kan höra dig", säger sköterskan, "men han är för utmattad för att svara. Du kan be honom att krama din hand."

Ja, jag skulle kunna be Vic att klämma min hand om han älskar mig. Men jag tvivlar inte på hans kärlek. Jag kan be honom att klämma om han hör mig, men han behöver inte höra mig. Han behöver dö, så jag kallar honom inte tillbaka till livet och till mig, utan låter honom stanna kvar med andningsarbetet. Jag rör vid honom och andas in hans doft, gnider in olja i hans händer och fötter och ber om styrka att släppa honom. Jag har gått med honom till dödens tröskel och hängt mina fötter över kanten. Jag känner avgrundens vidd, men jag kan inte gå längre.

I två år försökte jag rädda honom. Vi försökte båda, men det finns inga fler flyktvägar. Efter år av kamp öppnar hans milda passage mitt hjärta och stillar mitt sinne. Denna tysta död är hans sista gåva till mig, även när jag gråter och viskar mina farväl. Strax efter midnatt andas han ut. Jag väntar på en inandning som inte kommer.

Jag vet inte hur jag ska leva utan den här mannen. Jag är beroende av att hans bruna ögon strålar mot mig. I fyrtiotvå år älskade vi varandra, mediterade tillsammans, förvandlade vårt land, uppfostrade våra söner och delade våra drömmar och sorger. Jag vet inte vem jag är utan honom.

Jag och mina vänner sitter med hans kropp i sex timmar. När en vaktmästare anländer hjälper en kärleksfull sköterska mig att hölja Vic i rena vita lakan och skjuta in hans kropp i kroppsväskan.

Vi tar hissen ner och går mot sjukhusets lobby och skuggar våra ögon från solen som stirrar genom fönstren från golv till tak. Människor springer, tar tag i kaffekoppar, trycker på för att slå in före klockan sju. De verkar vara bakom en glasvägg, i en annan värld, på de levandes sida, medan jag står på en tröskel där döden känns närmare än livet.

Vi hittar min Subaru i parkeringsgaraget och staplar Vics kläder och laptop på baksätet. Dröjande står vi i en hjälplös klump, uppmjukade av dödsmysteriet vi just bevittnat. Det räcker inte med att krama och tacka dessa generösa vänner för att de följde med mig på denna resa, utan det är allt jag har att ge.

"Är du okej att köra?" frågar Anthony.

"Ja" svarar jag. "Följ mig."

Jag styr nerför parkeringshusets ramp och kör långsamt så att Anthony hinner ikapp i sin hyrbil. Jag stannar till vid parkeringsvaktens monter med glasfönster. Min kropp vet hur man räknar pengar och betalar parkeringsavgiften.

Jag är en främling, precis hemkommen från underjorden. Jag har sett döden, rå och ostoppbar, och förstår att min egen död inte är en avlägsen sak.

Anthony kör mot hemmet i det långsamma körfältet på New York State Thruway. Vi reser över den här världens främmande mark, främlingar för dagens vanliga bekymmer.

Hur är det möjligt att känna en sådan djup sorg och djup tacksamhet på samma gång?