Glädjen Att Vara En Kvinna I sjuttioårsåldern

Denna artikel publicerades ursprungligen i New York Times Sunday Review, den 12 januari 2019.

När jag berättade för mina vänner att jag skrev en bok om äldre kvinnor som vi, protesterade de omedelbart: "Jag är inte gammal." Vad de menade var att de inte agerade eller kände sig som de kulturella stereotyperna av kvinnor i deras ålder. Gammal betydde bossig, värdelös, olycklig och i vägen. Vårt lands idéer om gamla kvinnor är så giftiga att nästan ingen, oavsett hennes ålder, kommer att erkänna att hon är gammal.

I Amerika är ålderism ett större problem för kvinnor än åldrande. Våra kroppar och vår sexualitet nedvärderas, vi nedvärderas av svärmorskämt och vi osynliggörs i media. Ändå beskriver de flesta av de kvinnor jag känner att de befinner sig i ett levande och lyckligt liv. Vi är tåliga och vet hur vi trivs i marginalen. Vår lycka kommer från självkännedom, emotionell intelligens och empati för andra.

De flesta av oss saknar inte den manliga blicken. Det kom med catcalls, trakasserier och oönskad uppmärksamhet. Istället känner vi oss fria från tyranni av att oroa oss för vårt utseende. För första gången sedan vi var 10 kan vi känna oss avslappnade med vårt utseende. Vi kan bära yogatights istället för nylon och bluejeans istället för kostymer.

Men i detta utvecklingsskede står vi inför stora utmaningar. Det är osannolikt att vi slipper undan stor sorg länge. Vi lider alla, men vi växer inte alla. De av oss som växer gör det genom att utveckla vår moraliska fantasi och utöka vår förmåga att bära smärta och lycka. Faktum är att denna pendel mellan glädje och förtvivlan är det som gör ålderdom katalytisk för andlig och känslomässig tillväxt.

I 70-årsåldern har vi haft decennier på oss att utveckla motståndskraft. Många av oss har lärt oss att lycka är en färdighet och ett val. Vi behöver inte titta på våra horoskop för att veta hur vår dag kommer att gå. Vi vet hur man skapar en bra dag.

Vi har lärt oss att varje dag leta efter humor, kärlek och skönhet. Vi har skaffat oss en förmåga att uppskatta livet. Tacksamhet är inte en dygd utan en överlevnadsförmåga, och vår förmåga till det växer med vårt lidande. Det är därför det är de minst privilegierade, inte de mest, som utmärker sig i att uppskatta det minsta utbudet.

Många kvinnor blomstrar när vi lär oss hur man gör allt fungerande. Ja, allt. När vi går ut från en väns begravning kan vi känna lukten av trärök i luften och smaka snöflingor på tungan.

Vår lycka byggs av attityd och avsikt. Attityd är inte allt, men det är nästan allt. Jag besökte jazzstorheten Jane Jarvis när hon var gammal, handikappad och bodde i en liten lägenhet med ett fönster mot en tegelvägg. Jag frågade om hon var glad och hon svarade: "Jag har allt jag behöver för att vara glad mellan öronen."

Vi kanske inte har kontroll, men vi har val. Med avsikt och fokuserad uppmärksamhet kan vi alltid hitta en väg framåt. Vi upptäcker vad vi letar efter. Om vi ​​letar efter bevis på kärlek i universum kommer vi att hitta det. Om vi ​​söker skönhet kommer det att spilla in i våra liv när som helst vi önskar. Om vi ​​söker efter händelser att uppskatta, upptäcker vi att de är rikliga.

Det finns en fantastisk kalkyl i ålderdom. Eftersom mycket tas bort hittar vi mer att älska och uppskatta. Vi upplever lycka på en regelbunden basis. Som en vän sa: "När jag var ung behövde jag sexuell extas eller en vandring till toppen av ett berg för att uppleva lycka. Nu kan jag känna det när jag tittar på en larv på min trädgårdsgång."

Äldre kvinnor har lärt sig vikten av rimliga förväntningar. Vi vet att alla våra önskningar inte kommer att uppfyllas, att världen inte är organiserad kring att behaga oss och att andra, särskilt våra barn, inte väntar på våra åsikter och bedömningar. Vi vet att livets glädjeämnen och sorger är lika blandade som salt och vatten i havet. Vi förväntar oss inte perfektion eller ens befrielse från lidande. En bra bok, en bit hembakad paj eller ett samtal från en vän kan göra oss glada. Som min faster Grace, som bodde i Ozarks, uttryckte det: "Jag får vad jag vill, men jag vet vad jag vill."

Vi kan vara snällare mot oss själva såväl som mer ärliga och autentiska. Våra människor som behagar jag mjukar upp sina röster och vårt sanna jag talar högre och oftare. Vi behöver inte låtsas för oss själva och andra att vi inte har behov. Vi kan säga nej till allt vi inte vill göra. Vi kan lyssna till våra hjärtan och agera i vårt eget bästa. Vi är mindre ångestfyllda och mer nöjda, mindre drivna och mer kapabla att leva i nuet med alla dess härliga möjligheter.

Många av oss har ett skydd av goda vänner och långsiktiga partners. Det finns en sötma i 50-åriga vänskap och äktenskap som inte går att beskriva i språk. Vi känner till varandras sårbarheter, brister och gåvor; vi har haft våra strider kungliga och ändå är vi tacksamma över att vara tillsammans. Ett ord eller en blick kan signalera så mycket mening. Lyckliga kvinnor är anslutna till ett rikt nät av kvinnliga vänner. Dessa vänner kan vara våra känslomässiga sjukförsäkringar.

Det enda konstanta i våra liv är förändring. Men om vi växer i visdom och empati kan vi se på längre sikt. Vi har levt igenom sju decennier av vårt lands historia, från Truman till Trump. Jag kände min gammelmormor, och om jag lever tillräckligt länge, kommer jag att träffa mina barnbarnsbarn. Jag kommer att ha känt sju generationer av familj. Jag ser var jag hör hemma i en lång rad skotsk-irländska förfäder. Jag lever idag bara för att tusentals generationer av motståndskraftiga homo sapiens lyckades fortplanta sig och uppfostra sina barn. Jag kommer ifrån, vi kommer alla ifrån, ett motståndskraftigt lager, annars skulle vi inte vara här.

När vi är 70 har vi alla haft mer tragedi och mer lycka i våra liv än vi kunde ha förutsett. Om vi ​​är kloka inser vi att vi bara är en droppe i den stora flod vi kallar livet och att det har varit ett mirakel och ett privilegium att få vara vid liv.

***

För mer inspiration, gå med i lördagens Awakin Call med Mary Pipher. Mer information och OSA-info här.