No Regrets: Living with Dying

[Författare Kitty Edwards, vänster och Patti Pansa, höger]

I maj 2013 kontaktade Patti Pansa, en professionell ingenjör och livscoach, mig för att hjälpa henne på hennes resa mot döden. Hon hade tagit hand om alla bokstavliga förberedelser inför döden: hon hade talat med sina familjemedlemmar om sina önskemål om vård i livets slutskede; hennes sista vilja och testamente, avancerade hälsovårdsdirektiv och medicinska varaktiga fullmakt undertecknades och levererades till lämpliga personer; en lista över hennes viktiga konton med lösenord låg i en mapp bredvid hennes dator. Men Patti ville ha mer. Hon ville lämna ett arv till sin familj och sina vänner. Kanske mest av allt ville hon upptäcka sätt att fira livet medan hon fortfarande hade tid.

Jag delade med Patti flera artiklar om de döendes ånger, där jag berättade om hur många som ångrade att de arbetade för mycket, spenderade för lite tid med familjen eller levde ett liv som inte var deras eget. Dessa artiklar gjorde stort intryck på Patti; allt hon kunde höra var "jag önskar... jag önskar." Men med metastaserad bröstcancer i steg 4 ville Patti inte önska. Hon ville veta hur man lever livet utan att ångra. Utifrån Pattis vision och känsla av brådska föddes No Regrets Project .

Mellan strålbehandlingar, ryggradskirurgi och en bucket list-resa till Alaska skrev Patti uppsatser, pratade med alla som ville lyssna, drömde och skapade. Till slut utvecklade hon fem enkla, personliga metoder för att hjälpa sig själv att leva livet mer fullt ut: vara tacksam varje dag, lita på – ta risken, mod att vara jag, välj glädje och älska mig själv och dela den. Även om fraserna kan vara enkla, är det inte att utföra dem. Utvecklingen av No Regrets Project är Patti Pansas arv till oss alla.

Var tacksam varje dag

"Jag har ett val att fokusera på tacksamhet. Vissa dagar är smärtan nästan outhärdlig. Om jag fokuserar på smärtan kommer den att intensifieras som en tsunami. När jag koncentrerar mig på det jag är tacksam för är jag mer fridfull."

--Patti Pansa, maj 2013

Varje dag skrev Patti i sin tacksamhetsdagbok. De enklaste sakerna fångade hennes uppmärksamhet. "Jag är tacksam för en liten fågel som sitter på en gren utanför mitt sovrumsfönster", "Jag älskar att känna värmen i solljuset som korsar min säng" och mer. Denna tacksamhetsövning hjälpte henne att fokusera på de saker som hon uppskattade mest, snarare än på hennes försämrade hälsa och de svåra medicinska procedurerna som hon fick utstå.

Patti ville leva. Hon ville inte lämna sin familj och sina vänner. Hon skulle alltid tacka sina vänner för de tjänster de gjorde. Men, kanske ännu viktigare, hon berättade också för var och en av dem den unika gåvan de gav henne. Jag vet inte vad hon sa till andra, men hon tackade mig ofta för att jag inte var rädd för sin sjukdom.

Lita på – ta risken

"När jag litar på och går vidare in i ett nytt äventyr blir jag förvånad över det stöd som universum ger mig. The No Regrets Project är ett bra exempel på detta. Idén kom till mig som en inspiration under en morgonmeditation. Jag delade idén med vänner och de ville hjälpa till."

--Patti Pansa, juni 2013

En vecka efter att ha skrivit detta besökte Patti vänner i Santa Fe, NM. I en avslappnad konversation nämnde en vän en smyckesdesigner som producerade fantastiska smycken. En timme senare var Patti i studion hos Douglas Magnus, en designer av präglade metallarmband. Hon ville intressera honom för att designa armband med No Regrets-fraserna på. Istället uppmuntrade han henne att designa armbanden själv.

Under de sista månaderna av Pattis liv designade hon armbandet, anlitade en formtillverkare och hittade en tillverkare. Patti litade på att den hjälp hon behövde skulle dyka upp. Och det gjorde det.

Den sommaren fick Patti veta att förtroende kräver en del av kapitulation. Inte nederlagets överlämnande, utan snarare en söt kapitulation. Med avtagande energi följde hon helt enkelt flödet av förslag och remisser för att hitta de resurser som behövdes på kort tid. Patti litade på och tog risken och ett arv skapades.

Mod att vara jag

"Jag håller på att dö. Det här gör vissa människor obekväma och ledsna. Det gör mig också ledsen ibland. När jag dyker upp som den person jag verkligen är skapar det ett utrymme för andra att kliva in i sin varelse. Våra samtal är mer autentiska. Maskerna faller bort."

--Patti Pansa, juli 2013

Patti var modig i sitt liv och i sin död. Ofta såg hon människor välja att vara osynliga eller mästerligt reflektera vad andra ville se. För Patti, som var sex fot lång, var det aldrig ett alternativ att vara osynlig.

I juni 2013 genomgick Patti strålbehandling för att lindra några av symtomen på skelettsmärta, behandla en frakturerad kota och krympa en tumör i hennes nacke. För att exakt rikta in områdena för strålningen byggdes en strålningsmask för Pattis bål. Processen att skapa masken var olidlig och skrämmande. I slutet av strålbehandlingarna, även om hennes syster ville köra på den med en bil, ville Patti ta med sig sin mask hem. Hon gick sedan in i ceremoni med sina vänner för att skapa förvandling.

Med lite fantasi ... lite lim ... och en känsla för mode ... förvandlades strålningsmasken till en symbol för styrka och skönhet; en vacker byst av Patti skapades. Pattis vänner tog sedan med sig masken på äventyr som Patti själv inte längre klarade av. Den fotograferades vid soluppgången i de höga bergen. Den sågs i en sportig, röd cabriolet. Den sågs smutta på en jordgubbsmargarita. Masken poserade till och med för en annons i en nationell tidskrift.

Pattis strålningsmask finns nu på University of Colorado Cancer Center i Denver, där workshops hålls för att hjälpa barn med cancer att dekorera sina egna strålningsmasker.

Välj Joy

"Lycka är ett val som jag kan göra oavsett hur bistra omständigheter kan tyckas. Glädjen över att leva är alltid nåbar på någon nivå."

--Patti Pansa, augusti 2013

Under sommaren pratade Patti om sorg och hur den kopplar oss till dem vi har förlorat. Hon visste att ju större glädje, desto större sorg. Hon pratade ofta om sorg och glädje som om de vore trådar av samma tyg, glädjevarpen obönhörligt sammanvävd med sorgens inslag. Pattis tyg var en kappa i många färger, rik på struktur och djupt levande.

När Pattis sjukdom fortskred till sitt sista skede bad hon sina vänner att ordna en farväl-fest för henne. Hon letade efter möjligheter att uttrycka glädje och dela den med andra. På denna fest tog varje vän med sig en blomma som representerade en aspekt av Patti som de älskade eller beundrade. Det kom tårar och det blev skratt. Till slut svämmade vasen med blommor över av Pattis livfulla färger.

Älska mig själv och dela det

"För mig handlar det om att välja hur du vill leva ditt liv, verkligen välja ... att älska mig själv tillräckligt för att frigöra mig själv för att vara helt jag ... i all min utökade potential."

--Patti Pansa, september 2013

Patti tillbringade de sista fem månaderna av sitt liv med att fira, dela, skapa, älska och leva. Hon visste att hennes energi var begränsad. Som vårdare av familj och vänner kunde hon lätt ge bort sig själv. Istället utvecklade hon en praxis att först ge näring åt sig själv innan hon tog hand om andra. Men Patti upptäckte att det inte var lätt att älska sig själv först; hennes vänner ville så mycket mer av henne än hon kunde ge. När hon fortsatte sin meditationsövning och skrev i sin tacksamhetsdagbok, lade hon också till en ny praxis: att släppa ånger.

Patti definierade ånger som en åtgärd som vidtagits eller inte vidtagits, och som nu ångrade sig. Eller så kan det också vara en åtgärd som någon annan vidtog, eller en åtgärd de inte gjorde, som hon ångrade. Varje dag släppte Patti en ånger, bara för att upptäcka att det fanns en lektion inbäddad i var och en. Hon insåg att varje ångrad handling eller passivitet faktiskt innehöll en gåva, en insikt, en styrka. Hon förstod att dessa pärlor var sätt som hon hade älskat sig själv under hela sitt liv. Att spendera tid på att reflektera över hennes styrkor, medkänsla och visdom gav henne utrymme att ta hand om sig själv.

Den 23 oktober 2013, under hospice, dog Patti hemma med sin familj.

Hon dog utan att ångra.