With a Soft Breath: How My Daughter Rider Horses

Jag har börjat lära min 3,5-åriga dotter att rida på egen hand.

Att göra det har fått mig att inse att för otaliga barn som lärs ut det "traditionella" sättet att rida hästar, är denna övergångsrit (smärtsamt) en av de mest normaliserade platserna där människor lär barn makt-över snarare än makt-med. Det är där vuxna normaliserar att använda våld för att få det du önskar; där vuxna normaliserar att använda våld för att få "respekt"; där vuxna modellerar uppenbar kränkning av personligt utrymme och fullständig okunnighet eller förakt för mycket känslig lyhördhet.

Jag växte upp med hästar och lärde mig att rida ensam i samma ålder, och när jag var tonåring började jag lära andra att rida under den tiden jag tränade hästar och arbetade med traumatiserade och "problemhästar". Efter att ha växt upp i USA var jag omgiven av många sätt att umgås med hästar som i grunden var dominansbaserade, som jag beskrev ovan, och byggde på behovet av makt-over, eftersom det ansågs vara det enda säkra sättet att arbeta med ett så stort och kraftfullt djur. Även i det naturliga rymden som jag studerat i decennier, använder många av metoderna fortfarande maktövertagande taktik för att få hästen att göra vad människan vill.

Det behöver faktiskt inte vara så här dock. Hästar är otroligt, otroligt intelligenta och känsliga, och många är otroligt nyfikna och njuter av autentisk anslutning. Inte alla, märk väl, och de hästarna bör respekteras i sin brist på vilja att samarbeta med människor. De lever i en värld av mycket avstämd, energisk lyhördhet, så de känner till och läser kroppens språk, känslor och avsikter med kristallklar noggrannhet; vilket innebär att du med en god dos av självkännedom, autentisk avsikt och förkroppsligad närvaro kan kommunicera med dem och be dem att göra saker med absolut noll kraft -- bara genom att använda din kropp och din energi (engagerad genom din medvetenhet och ditt andetag).

Att vara med dem på det här sättet blir en lekfull process av relationsbyggande; varje möte är en dialog där det finns ett utbyte och där "nej" kan kännas och andra alternativ utforskas. När jag rider föredrar jag att rida utan sadel, utan träns, bara min kropp och deras kropp, och tillsammans pratar vi. Det är inte det enda sättet jag rider på, utan mitt favoritsätt.

När jag levt som jag har levt med vår flock här i södra Chile de senaste 8 åren, och tillbringar större delen av vår tid med att ströva runt i nästan vilda landskap tillsammans – som hästar naturligtvis gör – jag har avläst nästan allt jag lärt mig av mycket skickliga ryttare när jag växte upp. Hästarna har lärt mig att det var helt fel. Kraft och maktövertagande var aldrig nödvändigt; de gjordes mest för att dölja den rädsla som människor kände när de själva var rädda, osäkra eller inte litade på att de skulle göra rätt val. Power-with är alltid ett alternativ med dem, men det kräver att vi släpper vår agenda, vårt stela/förutbestämda resultat, och istället verkligen engagerar oss i samtalet med dem.

Det är otroligt vad de visar oss när de känner vår villighet att genuint samarbeta från maktens plats.

Nu, när jag lär min dotter att rida, grundar jag hennes grundläggande lärande i makt-med, snarare än power-over. Hur?

För det första är relationen centrum och fokus. Hon associerar inte hästen som något hon använder, hon erkänner dem som våra släktingar; de är våra relationer, och vi hedrar dem som kännande varelser. Power-over har också dessa rättighetstrådar invävda i sig. Jag tycker att detta är särskilt sant med hästar och människor. Som sådan har vi ansträngt oss för att normalisera att hästarna inte bara är till för att rida; hon har inte rätt att rida på dem, de är inte "hennes" hästar, och den mesta tiden som hon tillbringar med dem spenderar vi bara med att "vara" tillsammans, hänga på fältet och vandra vart än flocken strövar. Hon har lärt sig hur man ber om lov av en häst när hon närmar sig. När vi går in på fältet känner vi hur hästarna känner oss, spårar de somatiska signalerna som uppstår i våra kroppar, ritar en karta inom henne så att hon kommer ihåg att röra sig långsamt och ta fler andetag. Hon låter hästarna känna lukten av henne innan hon rör vid dem, eftersom hon vet att hästar aldrig skulle låta något röra dem som de inte först hade luktat (något de flesta människor sällan tillåter en häst att göra, vilket omedelbart kränker deras utrymme genom att röra dem).

Vi har en ritual av andningsanslutning när hon sitter ovanpå hästen, där hon blundar och hon tar djupa andetag och hon känner hur hästen andas. Hon känner lukten av hästen, känner manen, känner krusningarna i huden. Vi utforskar varför deras kroppsspråk, deras fnysningar och gnäll och skakar och svischningar. Nyfikenhet är inbäddad i här delat språk med dem. Hon kommer aldrig att använda en bit i munnen på en häst; hon kommer att lära sig att stoppa en häst med tyngden av hennes kropp och hennes avsikt och röstsignaler. Hon kommer inte lära sig att styra en häst förrän hon förstår att ansvaret hon har i sina händer är att tydligt kommunicera avsikt med sitt hjärta genom sina händer. Hon lär sig att föra hästen framåt med sin intention, sitt fokus och att aktivera energin i kroppen. Hon är inte lärd att sparka för att gå. När vi går uppmuntras hon att checka in med hästen och fråga om de är bekväma, om de njuter av denna upplevelse.

Ibland stoppar hon ritten för att berätta för mig att något stör hästen, och vi kollar tillsammans för att hitta det som är obehagligt och lösa det. Hon lär sig hur hennes kropp ovanpå hästen påverkar hästens förmåga att hålla balansen och vad hon kan göra för att stödja hästen genom att hålla kroppen balanserad i en jordad position. Hon säger "tack", när vi är klara; hon frågar om hästen vill ha en kram och rör sig in i deras bröst för att omfamna deras hjärta.

Det kanske viktigaste är att jag lär henne att arbeta med sin rädsla och hästens rädsla, så att hon inte är rädd för någon av dem, och hon tar aldrig till makt-over om någon av dem dyker upp. En del av detta lärs ut främst genom berättelser, i magiska vävningar av berättelser från min barndom och "tänk om"-scenarier. Men praktiska läror finns också, som att lära sig hur det känns att falla och det säkraste sättet att falla av en häst; hur rädsla känns i hennes kropp och vad man ska göra när hon känner det (andas!), hur man känner rädslan för en häst (och vad man ska göra när hon känner att, återigen, andas!), hur man håller sin kropp säker när en flock springer eller en häst rör sig snabbt, hur man läser kroppsspråk så att hon förstår när en häst säger "nej" eller "går iväg". Som en grund lär hon sig, om och om igen, fristaden att återvända till sin andedräkt - att hon genom att sakta ner andan kan stödja en nervös häst och sina egna nerver.

Det är ett av de mest kraftfulla verktygen vi har med hästar, vår andedräkt. Det är så mjukt, men det är de också, och i så många ögonblick när en hästs kraft är på gränsen till att bli en fara för en annan, har vi kraften att jorda dem med andan, samreglera för att hitta tillbaka till neutral.

Jag tror att när power-over tillgrips beror det ofta på att makt-med verkar för skrämmande eller otänkbart. Eller till och med för obekvämt (så hemskt som det är). Jag ser så många paralleller mellan makt-over-taktiken som används mellan vuxna och barn och de som används mellan människor och hästar. Som sådan har jag kommit på mig själv att anamma många av de icke-våldsamma kommunikationsmetoder som jag har inbäddat i mitt förhållande till hästar, i mitt förhållande till min dotter (jag har trots allt varit hästkvinna mycket längre än jag har varit mamma). Både hästarna och att vara förälder lär mig om och om igen tre viktiga alternativ jag har som gör att jag kan gå bortom konditioneringen av power-over -- gå långsammare, återgå till ditt andetag (och sakta ner det också), och att du kan välja ett annat sätt än du lärt dig/visats/hade gjort mot dig.

Verkligen, för att djupt integrera allt jag har lärt mig när jag medvetet skalar av och kastar bort de betingade maktövergreppen till så många sätt att existera i vår värld, har jag varit tvungen att dyka djupt in i mina rädslor. Jag har behövt lära mig hur rädsla känns i min kropp, och bevittna vad mina hanteringsmekanismer är när min rädsla utlöses. Jag har också varit tvungen att spåra bakåt och inåt de trådar som kopplar mitt "power-over"-beteende till kärnan i att jag söker skydd. Jag har varit tvungen att lära mig om de delarna av mig själv och vårda dem på andra sätt för att återställa en känsla av säkerhet inom mig själv, så att de inte är beroende av maktövertagande taktiken för att känna sig trygga. Och när det känns autentiskt engagerat, klipp av de gamla trådarna. Det finns många som jag fortfarande inte ens kan se, jag kanske klipper länge. Jag hoppas inte, men några av dessa trådar sträcker sig århundraden tillbaka genom långa förfäders linjer. Men jag är här, ödmjukt, i denna livstid; och jag är medveten om detta inre arbete, och jag är engagerad. Jag fortsätter att få otroliga knivar och vackra, magiska verktyg gjorda för skärning, så det är helt klart en del av min själs arbete.

Jag lär mig lite mer varje dag, när jag dansar i dessa utrymmen av makt-med snarare än makt-över, särskilt att jag kan lita på mig själv att inte missbruka min makt - när jag väljer, och jag måste välja. Och även att jag kan lita på en annans kraft när jag lär mig språket för deras rädsla. Då, när jag gör och lär min dotter att göra med hästarna, istället för att möta den rädslan med motstånd, kan jag möta den med ett mjukt andetag.