Att Hitta Hopp I hopplöshet

När världen blir allt mörkare, har jag tvingat mig själv att tänka på hopp. Jag ser hur världen och människorna i min närhet upplever ökad sorg och lidande, när aggression och våld flyttar in i alla relationer, personliga och globala, och när beslut fattas av osäkerhet och rädsla. Hur är det möjligt att känna hopp, att se fram emot en mer positiv framtid? Den bibliska psalmisten skrev: "Utan syn går folket under." Går jag under?

Jag ställer inte den här frågan lugnt. Jag kämpar för att förstå hur jag kan bidra till att vända denna nedgång till rädsla och sorg, vad jag kan göra för att återställa hoppet till framtiden. Förr var det lättare att tro på min egen effektivitet: om jag jobbade hårt, med bra kollegor och bra idéer kunde vi göra skillnad. Men nu tvivlar jag på det. Men utan hopp om att mitt förlossningsarbete kommer att ge resultat, hur kan jag fortsätta? Om jag inte har någon tro på att min vision kan bli verklig, var hittar jag styrkan att hålla ut?

För att svara på dessa frågor har jag rådfrågat några som har utstått mörka tider. De har lett mig på en resa in i nya frågor, en som har tagit mig från hopp till hopplöshet.

Min resa började med ett litet häfte med titeln "The Web of Hope." Den listar tecknen på förtvivlan och hopp för jordens mest akuta problem. Främst bland dessa är den ekologiska förstörelse som människor har skapat. Ändå är det enda som häftet räknar upp som hoppfullt att jorden arbetar för att skapa och upprätthålla de förutsättningar som stödjer livet. Människor kommer att förintas om vi inte snart ändrar vårt sätt. EO Wilson, den välkände biologen, kommenterar att människor är den enda större arten vars förstörelse alla andra arter skulle gynnas av (förutom husdjur och krukväxter). Dalai Lama har sagt samma sak i många nya läror.

Detta fick mig inte att känna mig hoppfull.

Men i samma häfte läste jag ett citat från Rudolf Bahro som verkligen hjälpte: "När formerna för en gammal kultur håller på att dö, skapas den nya kulturen av ett fåtal människor som inte är rädda för att vara osäkra." Kan osäkerhet – självtvivel – vara en bra egenskap? Jag har svårt att föreställa mig hur jag skulle kunna arbeta för framtiden utan att känna mig grundad i tron ​​att mina handlingar kommer att göra skillnad. Men Bahro erbjuder ett nytt perspektiv – att känna mig osäker, till och med grundlös, faktiskt kan öka min förmåga att stanna kvar i arbetet. Jag har läst om grundlöshet – särskilt inom buddhismen – och har upplevt det ganska mycket nyligen. Jag har inte gillat det alls. Men när min kultur dör, skulle jag kunna ge upp att söka mark att stå på?

Vaclav Havel hjälpte mig att bli ytterligare attraherad av osäkerhet och att inte veta. "Hoppet", konstaterar han, "är en dimension av själen, en orientering av anden, en orientering av hjärtat. Det överskrider världen som omedelbart upplevs och är förankrad någonstans bortom dess horisont. Det är inte övertygelsen om att något kommer att bli bra, utan vissheten om att något är vettigt oavsett hur det blir."

Havel verkar inte beskriva hopp, utan hopplöshet: att vara befriad från resultat, ge upp resultat, göra det som känns rätt snarare än effektivt. Havel hjälper mig att minnas den buddhistiska läran att hopplöshet inte är motsatsen till hopp. Rädsla är. Hopp och rädsla är ofrånkomliga partners. Varje gång vi hoppas på ett visst resultat och arbetar hårt för att få det att hända, så introducerar vi också rädsla – rädsla för att misslyckas, rädsla för förlust. Hopplöshet är fri från rädsla och kan därför kännas ganska befriande. Jag har lyssnat på andra som beskriver detta tillstånd. Utan börda av starka känslor beskriver de det mirakulösa utseendet av klarhet och energi.

Thomas Merton, den sena katolske mystikern, klargjorde ytterligare resan in i hopplösheten. I ett brev till en vän rådde han: "Bli inte lita på hoppet om resultat. Du kanske måste inse att ditt arbete kommer att vara till synes värdelöst och till och med inte uppnå något resultat alls, om inte kanske resultat som är motsatta vad du förväntar dig. När du vänjer dig vid den här idén börjar du mer och mer att koncentrera dig inte på resultaten, utan på värdet, det rätta, sanningen, mindre och mindre och mer gradvis en idé. för specifika människor I slutändan är det den personliga relationens verklighet som räddar allt.

Jag vet att detta är sant. Jag har arbetat med kollegor i Zimbabwe när deras land hamnar i våld och svält genom handlingar av en galen diktator. Men när jag och mina kollegor utbyter mejl och enstaka besök, lär vi oss att glädje fortfarande är tillgänglig, inte från omständigheterna, utan från våra relationer. Så länge vi är tillsammans, så länge vi känner att andra stöttar oss, håller vi ut.

Några av mina bästa lärare i detta har varit unga ledare. En i tjugoårsåldern sa: "Hur vi går är viktigt, inte vart. Jag vill gå tillsammans och med tro." En annan ung dansk kvinna sa: "Jag känner att vi håller varandra i hand när vi går in i en djup, mörk skog." En zimbabwier skrev i sitt mörkaste ögonblick: "I min sorg såg jag mig själv bli fasthållen, vi alla höll om varandra i detta otroliga nät av kärleksfull omtanke. Sorg och kärlek på samma plats. Det kändes som om mitt hjärta skulle brista av att hålla i allt."

Thomas Merton hade rätt: vi tröstas och stärks av att vara hopplösa tillsammans. Vi behöver inga specifika resultat. Vi behöver varandra.

Hopplösheten har överraskat mig med tålamod. När jag överger strävan efter effektivitet och ser min ångest blekna, infinner sig tålamodet. Två visionära ledare, Moses och Abraham, bar båda löften som gavs till dem av deras Gud, men de var tvungna att överge hoppet om att de skulle se dessa löften förverkligas under deras livstid. De ledde från tro, inte hopp, från en relation med något som de inte kunde förstå. TS Eliot beskriver detta bättre än någon annan. I de fyra kvartetter skriver han:

Jag sa till min själ, var stilla och vänta utan hopp
ty hopp skulle vara hopp om fel sak; vänta utan kärlek,
Ty kärlek skulle vara kärlek till fel sak; det finns ännu tro
Men tron ​​och kärleken och hoppet är alla i väntan.

Det är så jag vill resa genom denna tid av ökande osäkerhet. Grundlös, hopplös, osäker, tålmodig, tydlig och tillsammans.