Är vår Hunger Efter Skala svältande Verklig tillväxt?

Och så, i åratal, har jag brottats med att leva "less-is-more"-livet i en värld som verkar gå i sömmar - på alla sätt - ekonomiskt, fysiskt, psykiskt.

Den känslan tenderar att gå vilse i "mer-bang-for-your-buck"-systemen, två-för-en-erbjudandena.

Det verkar finnas ett behov av att förvärva och expandera. Och det är inte bara i våra personliga och materiella liv. Nystartade företag vill skala - det är det mest kritiska steget för dem. Hur expanderar vi? Hur robotiserar vi det så att vi kan påskynda processen?

Ideella organisationer måste samla in data för "effektrapporter", som illustrerar hur deras idéer inte bara är innovativa utan även skalbara.

Det är ett sifferspel att växa och, om möjligt, växa exponentiellt. Det är tecknet på framgång - numerisk tillväxt.

Allt måste ha skala. Skalbarhet är som hållbarhet nu - ett annat enkelt koncept gjort alldeles för abstrakt och komplext.

Ändå kan det som brukade vara hållbart inte längre vara det eftersom vi lever i berg-och dalbana. Småstadsföretagen kämpar mot jättarna för att de inte kan "skala" eller kanske inte vill. Därför måste vi som konsumenter bestämma oss för om vi väljer det lokala "varumärket" eller företagets? Det är det ena eller det andra verkar det som.

Så, borde skalbarhet verkligen vara ett så stort fokus?

Hållbara liv är mindre liv. De är liv som är synkroniserade med samhället, med jorden, med varandra. Skalbara liv kräver att vi sträcker oss bortom oss själva.

I dag, för att en ideell organisation ska kunna få ett betydande bidrag, måste den visa att dess modell inte bara är tillämplig för lokalbefolkningen på, säg, 250 000, utan har potential att nå miljoner. Det är inte bara lämpligt för innerstaden Los Angeles, utan även Detroit. Det är inte bara rimligt i den torkadrabbade Sahel-regionen i Afrika utan också i de torra länderna i västra Indien.

Ett företag är framgångsrikt om det har medel att gå utanför samhället, om det har kapacitet att påverka hundratals, tusentals, om inte miljoner liv. Ett företag kallas en framgång när det har utlöpare.

Skala är något vi alla borde sträva efter. Det är vad investerare söker, det är vad bidragsgivare letar efter, det är vad entreprenörer längtar efter.

Men, vi måste fråga oss själva, finns det en gräns för allt detta? Löser skalbarhet verkligen våra problem? Är det inte möjligt att ha en mängd olika sociala företag som tar itu med lokala problem på sitt eget unika sätt? Är det inte möjligt för ett företag att begränsa sin tillväxt på lokal/regional nivå, blomstrar på lokalsamhället, dess resurser, dess jordbruk, dess humankapital?

Kan vi inte få mikroföretag att replikera istället över hela landet? Istället för att ha en central produktions- och serviceenhet, kan vi inte skapa mindre, mer inkluderande ekosystem?

Till exempel, i en tidigare kolumn skrev jag om Bicycle Coffee Co. i San Francisco. Den bestämde sig för att handrosta sitt kaffe och leverera det på cyklar. Det betyder att det bara kan gå så långt - så långt som deras kalvar tillåter dem.

Men företaget har redan blivit kontaktat av internationella satsningar och bjudit in dem till städer runt om i världen med sin affärsmodell. Så, skalar de eller håller de sig nära Bay Area?

Skala här kan innebära att återskapa affärsmodellen med ett lokalt team, regionala resurser och absorbera den omgivande kulturen. Det skulle handla om att skapa mikroföretag, som har olika ansikten där de går. Ingen central källa, ingen central produktion. Men har du fortfarande skala?

Kan vi stoppa oss själva? Kan vi hålla tillbaka oss? Även om vi har råd, även om det är gratis, även om det står utanför vår tröskel. Kan vi vända oss bort? Kan vi bygga en ny skala - en mindre, ödmjukare, dammigare skala i kontakt med jordens grovhet, med våra grannars kamp, ​​inom den bearbetade jordens gränser?

Kan vi ha drömmar som ser inåt, fördjupar oss själva och våra band med varandra, snarare än att skala utåt?

Det betyder kanske att vi måste tänka om tillväxten.