Bygga Empati Inom sjukvården

En frågestund med Dr. Helen Riess från Harvard Medical School om hennes ansträngningar att främja empati bland vårdpersonal.

Kommunikation på läkarmottagningen är ett hett ämne just nu. Som en granskning från Health Affairs noterar har ”kvaliteten på interaktionerna mellan läkare och patienter inom primärvården minskat.”

På den positiva sidan är effektiv kommunikation ett kraftfullt – om än underutnyttjat – instrument i sjukvårdens verktygslåda. Det är förknippat med högre patientnöjdhet, bättre följsamhet till medicinering, lägre sannolikhet för misstag och färre felbehandlingsfall. Det påverkar till och med patienters hälsoresultat; en forskningsöversikt drog slutsatsen att effektiv kommunikation mellan läkare och patient förbättrar patienters emotionella hälsa, symtom, fysiologiska reaktioner och smärtnivåer.

Särskilt empati är en kritisk komponent i kommunikation som har fått allt större uppmärksamhet de senaste åren. Empati i ett kliniskt sammanhang är läkarens förmåga att förstå patienters känslor, vilket kan underlätta mer exakta diagnoser och mer omtänksam behandling. Detta skiljer sig från sympati, eller att dela patienters känslor, vilket istället kan hindra objektiva diagnoser och effektiv behandling.

Empati är viktig av ett par anledningar. För det första är empati bra för patienter. Det bygger förtroende, vilket ökar patientnöjdheten och följsamheten. När patienter upplever att de har en gemensam grund med läkaren har de bättre återhämtningsfrekvens. För det andra är empati bra för läkare. Enligt forskning verbaliserar patienter sällan sina känslomässiga bekymmer direkt, och när de gör det erkänner deras läkare ofta inte oron. Empati kan motverka detta problem, hjälpa läkare att göra sitt jobb bra och till och med motverka utbrändhet hos läkare.

Vi har dock en lång väg att gå innan empati är ordentligt införlivad i den dagliga praktiken. Som en artikel konstaterade kan ”medicinens och den medicinska utbildningens kultur vara sådan att empati undervärderas och underläras ut.” En studie fann att vid sextionio procent av mottagningsbesöken avbröt läkare innan patienterna hann förklara sina hälsoproblem. Dessutom minskar empatin faktiskt under medicinsk utbildning.

Så hur kan vi ta itu med bristen på empati inom den medicinska världen? Även om det kan finnas personlighetsdrag som är förutsättningar för empati, såsom prosociala, icke-stereotypa attityder gentemot andra, är den allmänna uppfattningen bland forskare att empati kan läras ut. Utbildning kan innefatta att "erbjuda erfarenheter som ökar självkännedom, lyssningsförmåga, medvetenhet om det som är gemensamt för alla människor, samt respekt och tolerans för skillnader" och "lära ut humanistiska intervjutekniker".

Det har redan gjorts flera framgångsrika försök att lära läkare empati: Ett kommunikationsprogram ledde till mer empatisk uttryckning under interaktioner med patienter. Ett annat tillvägagångssätt, onlinekurser som kallas Empathetics , har visat sig vara effektivt för att utveckla empati hos ST-läkare.

För att lära mig mer om detta ämne satte jag mig ner med grundaren av Empathetics, Dr. Helen Riess, för att diskutera hennes innovativa arbete med att främja empati i relationen mellan läkare och patient och dess konsekvenser för att förbättra vårdleveransen. Dr. Riess är chef för programmet Empathy and Relational Science vid Massachusetts General Hospital, docent i psykiatri vid Harvard Medical School och praktiserande psykiater.

Kasley Killam: Hur har ditt arbete med empati påverkat din psykiatriska praktik?

Helen Riess: Det är verkligen min praktik som har påverkat mitt arbete med empati. När jag var leg.läkare inom psykiatrin utbildades jag i självpsykologi, ett psykoterapimetodik utvecklat av Heinz Kohut som betonar vikten av att känna sig förstådd och att din upplevelse i världen är mänsklig och delbar. Den utbildningen formade mitt arbete med patienter. Jag kunde tydligt se att, även om man naturligtvis behöver andra tekniker, så kommer man ingenstans om man inte har den kopplingen.

KK: Hur skapade du Empatism?

HR: Företaget Empathetics grundades för att möta den enorma efterfrågan på den evidensbaserade utbildning jag utvecklade på Massachusetts General Hospital. En randomiserad kontrollerad studie visade att denna metod avsevärt förbättrade patientnöjdheten. E-kurserna är en översättning av den empatiutbildning som jag gav till hundratals läkare. Jag studerade neurovetenskapen om empati i flera år och det jag lärde mig var hur människor uppfattar andras känslor och hur de reagerar bäst.

KK: Är empati alltid fördelaktigt för relationen mellan läkare och patient, eller kan det finnas negativa konsekvenser förknippade med läkarempati?

HR: Svaret är ja: det kan finnas för mycket affektiv eller emotionell empati. Affektiv empati är den emotionella resonans som människor känner för en annan persons smärta eller situation [liknande sympati]. Detta leder ofta till prosocialt beteende, men det kan också leda till felaktiga beslut. Kognitiv empati är däremot att förstå vad personen känner och tänker, oavsett om man har varit i exakt samma situation eller om man känner personens känslor. Vår roll som läkare är att gå under huden på patienten och se världen ur deras synvinkel, men också att komma ut igen så att vi kan vara objektiva och fatta det bästa rationella beslutet.

Till exempel kan du ha en patient som är väldigt rädd för nålar och inte vill ta en stelkrampsspruta. Om du känner för mycket empati med den känslomässiga rädslan kanske du bestämmer dig för att "ta inte sprutan, för jag förstår hur bekymrad du är." Men när du väl återgår till din läkarroll inser du istället att "Jag måste hjälpa dig att övervinna rädslan, för det skulle vara mycket värre för dig att få stelkramp." För läkare under utbildning kan för mycket affektiv empati ibland distrahera dem från det svåra arbete de måste göra. Om du är för orolig för att skada patienten kanske du inte lär dig proceduren. Det är därför empati i de flesta fall blir något avtrubbad under läkarutbildningen. Du måste använda och bevara kognitiv empati, även när den affektiva empatin kan minska, så att du faktiskt kan lära dig de saker som kommer att hjälpa patienter.

KK: I exemplet med en patient som är rädd för nålar, hur skulle du kunna använda empati för att få patienten att känna sig lugn, samtidigt som du gör det du behöver göra?

HR: Det handlar om att omformulera det. Du kan säga: ”Jag vet att du verkligen inte gillar nålar, och om jag kunde göra något för att det här inte ska göra ont, skulle jag göra det. Jag ska applicera lite alkohol på din hud och be dig räkna till tio högt, och jag ska försöka göra det så snabbt som möjligt.” På så sätt låter du dem veta att du försöker arbeta med rädslan. Du erkänner den och använder sedan distraktion.

KK: Hur kan familjeläkare vara empatiska när de knappt har 15 minuter med varje patient?

HR: Bara för att du har bråttom betyder det inte att du måste bete dig som om du har bråttom. Du kan veta att du har 15 minuter men ändå sitta ner – vilket gör att du blir mycket mer kopplad till personen än om du står upp – och ha god ögonkontakt, nicka och luta dig fram. Alla dessa vanor visar att du är närvarande. Det värsta du kan göra är att gå till dörren, lägga handen på dörrhandtaget och fortsätta prata, för då vet personen att halva dina tankar redan är där du ska gå. Stanna istället kvar och säg: "Om du har en annan kort fråga kan jag svara på den nu, och om du vill ha mer tid att gå igenom saker och ting kan vi boka en ny tid." På så sätt är du helt med patienten, men du försöker inte klämma ner tio kilo mjöl i en femkilospåse.

KK: I en diskussion med Jodi Halpern, som studerar klinisk empati vid UC Berkeley, nämnde du att läkare numera inte har någon chans att återhämta sig från läkarutbildningen, så all utbrändhet eller minskad empati överförs till deras kliniska praktik. Hur tror du att vi kan ta itu med detta problem?

HR: Jag tror att vi måste få tillbaka mer mänsklighet i läkarutbildningen. Pendeln har börjat svänga åt det hållet med begränsningen av antalet timmar läkare får vara i tjänst. Vi brukade vara tvungna att vara uppe hela natten på akuten och sedan tillbringa nästa dag med psykoterapi med människor. Vi nypte bokstavligen oss själva för att hålla oss vakna. Vad var poängen med det? Så jag tror att begränsningen av tjänstgöringstider är ett steg i rätt riktning.

Men vi måste fortfarande utmana mentaliteten där man jobbar och inte leker och främja bättre egenvård om vi vill att människor ska fortsätta ha förmågan att ge. Man kan inte hämta pengar från en torr brunn, och jag tror att det är ett enormt problem med hur medicinen har förändrats över tid. Det finns mer dokumentation, det finns mer datoranvändning och det finns mindre värdefull tid som spenderas på att prata med patienter. På grund av det har arbetet inkräktat på människors liv. Jag har pratat med några äldre läkare som säger att de går hem och skriver sina anteckningar där, eftersom de vill maximera tiden med sina patienter på mottagningen. Så de slutar i princip med att arbeta hela dagen och natten. Det är inte hållbart. Jag tror att sättet att vara en bra läkare under längsta tid är att utöva egenvård. Om människor tillgodoser sina egna behov är de bättre rustade att tillgodose sina patienters behov.”

KK: Vad är du mest exalterad över framöver?

HR: Mest av allt är jag exalterad över ordet att komma ut – empati kan läras ut – och över att människor inser att de behöver det i vilket samhälle eller yrke de än är i. Jag tycker att världen behöver röra sig bort från en självcentrerad mentalitet där de starkaste överlever och det finns inte tillräckligt med knapphet, vilket får människor att inte dela med sig och inte respektera den andra personen. Det fungerar inte som samhälle. Så jag tycker det är ganska spännande att det finns så många människor som tittar på det och försöker göra något åt ​​det.