Så i Uganda tittade vi på den här texten om kvinnan i Lukas kapitel 7 som tar sig in i farisén Simons hus. Och hon var inte välkommen, men hon gjorde faktiskt värdens plikter. Och det är fantastiskt eftersom Jesus skulle ha legat på golvet. Och sedan på grekiska står det att han vände sig till henne och talade med Simon, som skulle ha varit värd. Hans huvud var nu mot värden och vände sig mot denna kvinna. Och han sade till Simon: "Ser du denna kvinna? Och vad ser du?" Och det är de här sätten på vilka evangelietexten uppmanar oss att se oss omkring på ett fantastiskt sätt. Och en gång – i ett av dessa möten, var det en fantastisk situation där ungefär 9 eller 10 av oss i ett rum, människor som hade valt att komma och till – de kom från rättvist – med djup försiktighet om lesbiska, homosexuella, bisexuella, transpersoner.
MS. TIPPETT: Och var var det här?
HERR. Ó TUAMA: Det här var i Belfast.
MS. TIPPETT: I Belfast, ja.
HERR. Ó TUAMA: Och i slutet av det två dagar långa mötet hade en av männen som hade - han valt ordet "fundamentalist" för sig själv för att beskriva sig själv som en kristen. Och han sa, "Jag har en fråga till alla homosexuella i rummet." Och en del av mig ville säga, "Vi gillar inte det ordet." Men hur som helst, jag tänkte: "Låt oss höra frågan först", för - du vet. Och han säger, "Jag vill veta hur många gånger sedan vi har träffats tillsammans under den senaste tiden, har mina ord skadat dig." Och någon bredvid mig sa: "Åh, du är underbar. Du är väldigt trevlig."
Och han sa: "Nej. Förlåt mig inte. Hur många gånger har mina ord skadat dig?" Och killen bredvid mig började räkna, "Ett, två, tre, fyra." Och sedan säger han, "Jag har gett upp efter den första timmen." Och då sa den här mannen, som hade gått till utkanten av sin egen förståelse och bett andra att hjälpa till att fylla den kanten med information och insikt, "Säger du mig att det är smärtsamt för dig att vara runt mig?" Och någon gick - en kvinna i rummet sa: "Ja, det är det."
Och det var han som präglade sig själv i det utrymmet. Och jag kunde inte ha fått det att hända. Som facilitator av rummet kunde jag inte - som om jag hade sagt: "Inser du att dina ord är blåmärken?" inget av det skulle ha varit tillräckligt. För vad han fördes in i var den transformerande kraften i mänskligt möte i relationer. Vi var obostäder.
Och konstigt nog hade han frågat - vi pratade några nätter tidigare om tv, och han sa att hans absoluta favoritprogram var den här politiska showen på BBC på en torsdagskväll. Och jag sa, "Min partner producerar det." Och han sa: "Vad?" Och sedan gick han igenom alla namn eftersom han är en sådan nörd att han kunde alla namnen på produktionsteamet.
MS. TIPPETT: [ skrattar ] Han kunde alla namnen. Rätt.
HERR. Ó TUAMA: Och han nämnde honom vid namn, nämnde Paulus vid namn. Och så plötsligt sa han, "njuter de av det?" Och han hade all denna information som han ville fråga, och nyfikenheten vecklades ut mellan oss. Och jag tror att det, och delade koppar te, var en av sakerna som bidrog till att han visade, och jag blev omvänd av, hans förmåga att ställa den frågan. Jag kom bara iväg - jag vill ha de sätt som jag är förövaren av verklig fientlighet och brist på förståelse och lat tänkande. Jag vill vara någon som han, som säger: "Berätta för mig hur det är att höra hur jag pratar för jag behöver förändras." Jag gick också för att bli omvänd i termer av det.
MS. TIPPETT: Men du vet, jag tror att det också talar för en annan idé som du och jag har diskuterat och utforskat tillsammans, och som har kommit upp i dessa dagar i Nordirland, vilket är det brådskande att skapa utrymmen där den typen av mänsklig koppling kan skapas. Till och med bara den där normaliserande saken med "Åh, jag vet tv-programmet som din partner jobbar på", som inte handlade om frågan, utan det flödade in i förhållandet, utan också, där du kunde komma till det ögonblicket av omvändelse för er båda.
Jag menar, att - Corrymeela är en plats, är skapandet av en plats där människor vars liv hotades under problemen bokstavligen flydde hit, fysiskt, för att vara säkra. Jag tror att det du pratar om är så relevant och resonant för det amerikanska livet just nu. Och en sak jag upplever är att människor längtar efter att börja – de vill ha den typen av möten i sina samhällen, som där de bor, väldigt nära hemmet. Och de vet inte hur de ska börja. Och den här frågan om att få in rätt personer i rummet - hur skulle du börja ge några råd om det utifrån vad du vet?
HERR. Ó TUAMA: Jag antar att Corrymeelas praxis under alla dessa år har varit att vara en plats för berättelser, och att inom det finns samhället, religionen, politiken, smärtan i dessa berättelser. De existerar inte på ett abstrakt sätt. Dessa begrepp som det civila samhället finns i människor, bredvid människor, bredvid människor, bredvid människor. Och ibland är det en väldigt svår upplevelse.
Och en av de saker som jag tror är väldigt viktiga för många organisationer av god vilja, och Corrymeela är en av dem bland många i Nordirland – det är verkligen en viktig sak att säga – är erkännandet att säga, "Var finns begränsningarna för vår förståelse?" "Har vi vänskap?" Och jag uppskattar verkligen när människor kontaktar så — frågan är ofta att säga: "Finns det mänskliga kopplingspunkter där du tyst kan säga till folk, 'Kan du hjälpa mig att förstå det här?'" Och då kanske du kommer att delta i det här fantastiska argumentet om att leva på ett så dynamiskt sätt att det är jättekul eller verkligen upplivande. Och du kan ha en riktigt robust oenighet. Och det är motsatsen till att vara rädd för rädsla eftersom du kan skapa det.
När Corrymeela började 65 hade någon som inte hade så stor förståelse för gammal irländsk etymologi sagt: "Åh, 'Corrymeela' betyder 'harmonikulle'." Och folk var som, "Vad härligt. Fantastiskt. Harmonikulle. Är inte det förtjusande?" Och ungefär 10 år senare sa någon som faktiskt visste vad de pratade om när det kom till gammal irländsk etymologi: "Ja, det är ungefär som "platsen för klumpiga korsningar."
[ skratt ]
HERR. Ó TUAMA: Och vid det stadiet hade det gått 10 år. Och folk var som, "Åh, tack och lov." [ skratt ] "Stället kan hålla oss stilla eftersom vi inte har varit bra på harmoni förutom en och annan sång."
MS. TIPPETT: Ja, vem är det? [ skrattar ]
HERR. Ó TUAMA: Ja, men det ger – och folk säger ibland – när vi är i samhällsdiskussioner, säg, "Det här är lite av en klumpig korsning för oss." Och det ger utrymme och tillåtelse att säga, "Ja det är det." Och det är faktiskt - även namngivningen av det är en del av det som kan hjälpa oss och vara en härlig, klok förståelse för vad framgång är eftersom det i sig är ett riktigt bra ställe att ta sig till, för att säga att "här" är att det här är svårt.
[ musik: "Fáinleog (Wanderer)" av The Gloaming ]
MS. TIPPETT: Jag heter Krista Tippett, och det här är On Being . Idag, i Nordirland med teologen, poeten och sociala healern Pádraig Ó Tuama.
[ musik: "Fáinleog (Wanderer)" av The Gloaming ]
MS. TIPPETT: Du nämnde vid ett tillfälle att – jag tror att du säger att du inte älskade boken Zen – vad är det?
HERR. Ó TUAMA: Zen and the Art of Motorcycle Maintenance .
MS. TIPPETT: Zen and the Art of Motorcycle Maintenance . Men att det finns det här ordet...
HERR. Ó TUAMA: Ett vackert ord, ja.
MS. TIPPETT: Ett ord...
HERR. Ó TUAMA: Jag har läst Henri Nouwen, och jag tänkte, "När jag läser Zen and the Art of Motorcycle Maintenance kommer jag att bli lika klok som Henri Nouwen." Och sedan läste jag boken, och jag tänkte "jag är uttråkad", delvis för att jag inte förstår motorcyklar.
MS. TIPPETT: [ skrattar ] Ja.
HERR. Ó TUAMA: Så jag antar att det var början. Jag borde ha uppmärksammat det.
MS. TIPPETT: Men det här ordet, mu .
HERR. Ó TUAMA: Mu .
MS. TIPPETT: MU.
HERR. Ó TUAMA: Det finns ett buddhistiskt koncept där, om du ställer en dålig fråga - om en fråga ställs, gå, "Är du den eller den?" Att det som Robert Pirsig säger att du kan svara på, enligt hans berättande om Zen-traditionen, kan du svara med det här ordet mu , MU, som betyder "Av-ställ frågan, för det finns en bättre fråga att ställa." Frågan som ställs är begränsande, och du får inget bra svar från någonting.
Den här frågan sviker oss, strunt i efterföljande svar. Och jag tycker att det är ett riktigt härligt sätt att förstå världen. Och jag tänker på frågor om Jesus ibland som ställs i vår offentliga retorik om kristendomen - "Vad gör vi här?" "Vad gör vi där?" "Är detta rätt?" "Är det rätt?" "Får jag vara gay och kristen?" till exempel var frågan som plågade mig i flera år. Och jag tror att vi i en viss mening blir tillsagda av Gud, kanske i tysthet i våra böner, " Mu ", för det finns bättre frågor att ställa. Och att ställa en klokare fråga kan utveckla oss till att ställa ännu fler, klokare frågor, medan vissa typer av frågor bara befäster rädsla.
MS. TIPPETT: Ja. Tja, även klokare frågor kommer att ge klokare svar.
HERR. Ó TUAMA: Ja. Ja. Du har rätt.
MS. TIPPETT: Och det kommer att leda oss tillsammans på en annan väg.
HERR. Ó TUAMA: Helt klart. Och kanske mot varandra, och in i mänskligt möte, och in i möjligheten att säga: "Jag kommer att lära mig något av någon." Jag brukade vara en skolpräst i West Belfast, och jag tränade, och jag gjorde en del ignatiansk andlighetsträning. Och vi brukade göra reflektioner över — bönereflektioner med 11-åriga, West Belfast, roliga ungdomar. Och vi samlades runt och tände ett ljus och hade en böneskål och bara skapade lite lugn. Och så skulle vi göra en fantasifull ignatiansk reflektion där ungdomarna skulle ta en promenad med Jesus.
Och det var bara ett år som jag hade det jobbet, och det året älskade jag det jobbet eftersom jag varje dag tänkte: "Jag ska träffa Jesus som kurerad och berättad av 11-åringar från West Belfast." Och de var roliga. En ung flicka sa: "Ja, Jesus kom gående över vattnet iförd en lila tutu och en kokosnötsbehå." Jag tänkte: "Herregud." [ skratt ] "Det är inte den Jesus som jag känner." Och sedan för - de måste göra en ritning för biskopen. Och hon sa: "Jag är inte särskilt bra på att rita." Jag tänkte: "Tack gode gud för jag skulle vilja behålla mitt jobb."
[ skratt ]
HERR. Ó TUAMA: Det kanske var för mig.
MS. TIPPETT: De andra typerna av berättelser - och jag tror att de var yngre barn i en annan miljö där du undervisade - du fick också den här frågan, "Pádraig, älskar Gud oss?"
HERR. Ó TUAMA: Åh, ja. Det var faktiskt i samma jobb. Ja.
MS. TIPPETT: Så varför skapade han protestanter?
HERR. Ó TUAMA: Hon var rolig. Hon var en av mina favoriter. Hon var fantastisk på fotboll, och hon sa bara allt hon tyckte. Jag tjatade om något, och hon var uppenbarligen uttråkad, och hon säger, "Pádraig, svara mig på en fråga." Och jag sa "okej." Och hon säger, "Gud älskar oss, eller hur?" Jag sa "okej." Hon satte sin premiss. Och sedan sa jag, "OK. Jag är med dig."
MS. TIPPETT: [ skrattar ] Hon var en filosof.
HERR. Ó TUAMA: Ja, absolut. Och sedan säger hon, "Och Gud skapade oss, eller hur?" OK. Jag visste att det här inte var de riktigt viktiga frågorna. Och sedan säger hon, "Svara mig så här: varför skapade Gud protestanter?" Jag sa: "Du måste berätta lite mer om din fråga." Och hon säger: "Ja, de hatar oss och de hatar honom." Och eftersom jag visste att hon var briljant på fotboll, sa jag, "Jag känner många protestanter som skulle vilja ha dig i sitt fotbollslag." Och hon sa: "Verkligen?" För att hon - hon, i den där lilla halvt komiska, halvt skrämmande händelsen, berättar en historia om ett helt samhälle.
Eftersom hon har utbildats, och hon speglar något - det här var bara - det här är 2011. Så det här var 13 år efter att långfredagsavtalet hade undertecknats. Hon var inte född när långfredagsavtalet undertecknades. Och inte desto mindre är det här sätten på vilka dessa berättelser - och du nämnde sekterism tidigare, och en av de bästa definitionerna av sekterism kommer från en bok av Cecelia Clegg och Joe Liechty, och de säger, "Sectarianism is belonging gone bad."
MS. TIPPETT: Tillhörigheten har blivit dålig.
HERR. Ó TUAMA: Blev dålig.
MS. TIPPETT: Och de – i den boken nämner du...
HERR. Ó TUAMA: Omfattningen av sekterism.
MS. TIPPETT: Vågen. Och vad är det då? Och skalan...
HERR. Ó TUAMA: Skalan för dem börjar — jag tror att det finns ungefär 14 eller 15 poäng. Den första delen av skalan lyder: "Du är annorlunda. Jag är annorlunda." Bra. Och den 15:e punkten är, "Du är demonisk." Och det är ordet de använder i alla skalor ner till det — en av bitarna...
MS. TIPPETT: Och ju längre ner på den skalan du kommer, desto mer våld...
HERR. Ó TUAMA: Ju mer fara. Ja.
MS. TIPPETT: Det blir farligt.
HERR. Ó TUAMA: Ju mer du motiverar det, för om någon är djävulen, ja, då blir du av med dem i allmänhet. En av skalorna - och det är, "För att jag ska ha rätt är det viktigt att jag tror att du har fel." Och sätt inom vilka det verkligen är levande för hur det är. Och jag tror att det du har sagt när det gäller att inse att, bräcklig och begränsad som vår process har varit här, har Nordirland förvandlat sig själv och involverat sig i det har varit – politiker och fredsstiftare, och offer och förövare, och alla dessa begränsade ord som det. Människor som har sagt "Jag fastnade för något" och nu har gett extraordinära bidrag. Så många människor med god vilja, mod och protester som säger: "Vi kan hitta ett sätt att leva bra tillsammans." Och detta kan vara hoppet.
MS. TIPPETT: Och det är väldigt hoppfullt...
HERR. Ó TUAMA: Det är det.
MS. TIPPETT: …att tro att ni kollektivt – inklusive människor som var våldsamma, som var – "terrorister" är ett av de orden, men som faktiskt kollektivt flyttade från den platsen på spektrumet av att demonisera andra tillbaka mot, inte nödvändigtvis att hålla med eller älska i termer av att känna jublande i varandras närvaro, utan att göra det steget...
HERR. Ó TUAMA: Och ge engagerade garantier för den andres säkerhet. Och att hitta sätt på vilka vi kan säga: "Detta kan vara en plats där våra meningsskiljaktigheter kommer att hända i en ton som är klokare och i en ton som är säkrare." Och jag tror att det är en väldigt hjälpsam plats att vara på. Jag menar, eftersom implikationen att det är att komma överens med varandra är det som garanterar säkerheten omedelbart undergrävs av varje upplevelse av familjen - som, vi bara vet det. Och vänskap - det är vad vi vet.
Överenskommelse har sällan varit mandatet för människor som älskar varandra. Kanske om vissa saker, men faktiskt, när du tittar på vissa människor som är älskare och vänner, går du faktiskt att de kan vara väldigt oense om saker, men de är på något sätt - jag gillar frasen "argumentet om att vara vid liv." Eller på iriska, när du pratar om tillit, finns det en vacker fras från West Kerry där du säger, " Mo sheasamh ort lá na choise tinne ," "Du är platsen där jag står den dagen då mina fötter är ömma." Och det är ett mjukt och vänligt språk, men det är så robust. Det är vad vi kan ha med varandra.
Och det är så fysiskt, den där vackra förståelsen. Och det kan ni hitta med varandra, även när ni tycker olika saker om vilken jurisdiktion vi är eller borde vara i. Du kan upptäcka att du är platsen där jag står den dagen då mina fötter är ömma med varandra. Och det är ett mjukt och vänligt språk, men det är så robust. Och det är en del av himlavalvet som upprätthåller vad det innebär att vara människa. Det är vad vi kan ha med varandra.
Och vi misslyckas av rubriker som bara demoniserar den andre och är lata. Och där jag kanske läser en rubrik om mig själv och går, "Jag känner inte igen mig i språket som det talas om där", misslyckas vi av det. Men vi upprätthålls av något som har en egenskap av djupa dygder av vänlighet, godhet, nyfikenhet och mödan och njutningen av att säga: "Ja, vi håller inte med." Men som kurerar något, och i ett psykologiskt sammanhang, innehåller något som faktiskt är ett kärl av djup trygghet och gemenskap.
MS. TIPPETT: OK. Jag ska hoppa över alla mina andra briljanta frågor.
[ skratt ]
MS. TIPPETT: Jag vill bara läsa det här - om kraften i idén om tillhörighet: "Det skapar och gör oss båda upphävda." Och du skrev också, "Om andligheten inte talar till denna kraft, så talar den till lite." Jag tror att det jag skulle älska att du gör är att läsa slutet av din bok. Och jag har det - eller du har det.
HERR. Ó TUAMA: Här.
MS. TIPPETT: OK. Så det skulle börja med, ja, "Varken jag eller poeterna jag älskar..."
HERR. Ó TUAMA: Visst.
"Varken jag eller poeterna jag älskar hittade nycklarna till bönens rike och vi kan inte tvinga Gud att snubbla över oss där vi sitter. Men jag vet att det är en bra idé att sitta ändå. Så varje morgon sitter jag, jag knäböjer, väntar, blir vän med vanan att lyssna, i hopp om att jag blir lyssnad på. Där hälsar jag Gud, min egen oordning, jag hälsar på mitt eget kaos, min oordning. obäddad säng, min önskan och mitt besvär jag hälsar till distraktion och privilegium, jag hälsar på min älskade och förvirrande Jesus vet inte om dagen jag hälsar på min egen lilla värld och jag hoppas att jag kan möta den större världen den dagen jag hälsar på min historia och hoppas att jag kan glömma min historia under dagen, och hoppas att jag kan få höra några historier, och hälsa på några överraskande historier. Jag hälsar Gud, och jag hälsar den Gud som är mer Gud än den Gud jag hälsar. / Hej på er alla, säger jag, när solen går upp över norra Belfasts skorstenar. /Hej."
MS. TIPPETT: Jag vet inte om vi behöver en fråga. Jag skulle dock - när jag läser det ska jag bara vara riktigt ärlig och säga - åh, här är något jag inte sa som är ärligt som jag fortfarande vill säga till dig. Det är lite — blir så tydligt i din bok, särskilt att du är så hård mot dig själv. Som…
HERR. Ó TUAMA: Åh, verkligen?
MS. TIPPETT: Visst? Och du berättar den historien om din vän Rory, som säger...
HERR. Ó TUAMA: Åh ja. [ skrattar ]
MS. TIPPETT: …”Här är det enda jag vet om dig, Pádraig, du gör alltid saker svårare.” [ skrattar ]
HERR. Ó TUAMA: Ja, ja. Och jag var beredd på att han skulle — jag var beredd med stor blygsamhet att få en komplimang i den situationen.
[ skratt ]
HERR. Ó TUAMA: Han gjorde upp mig.
MS. TIPPETT: Ja. Och du är en av dessa människor – och jag känner igen mig lite i dig – du ger mycket tröst till andra människor och hopp till andra människor, men du har kämpat mycket.
HERR. Ó TUAMA: Ja, absolut.
MS. TIPPETT: Ja. Och jag var väldigt nyfiken - jag bara älskar de sidorna. Jag älskade bilden av dig som ber och hur du ber.
HERR. Ó TUAMA: Ja. Jag älskar att be. Som prier från franska, "att fråga." Och det jag älskar med det ordet är att det inte kräver tro. Det kräver bara ett erkännande av behov. Och jag tror att erkännandet av behov är något som för oss till ett djupt, gemensamt språk om vad det innebär att vara människa. Och om du inte gör det - om du inte är i situationen där du vet att du behöver, ja, då har du tur. Men du kommer att bli det. Det kommer inte att hålla för länge. Behovet sker på så många sätt, på så många nivåer, i människor och i samhällen och i samhällen.
Och jag antar att jag verkligen tror att bön inte bara är att namnge eller fråga, utan att bara säga hej till det som är och att försöka vara modig, att försöka vara modig i den situationen och att försöka vara generös mot dig själv också. För att säga, "Här är en dag då jag känner mig skrämd", eller "Här är dagen, jag väntar bara på slutet av den", eller "Här är dagen då jag har enorma förväntningar på glädje", eftersom de också kan vara oroande.
Och Ignatius varnar människor att ha en aktiv avskildhet, att känna igen de saker som kommer att orsaka dig stor nöd, såväl som saker som kan orsaka dig stor glädje, kan vara saker som distraherar dig från vad han kallar din princip och grund, vilket jag antar att jag i slutändan förstår som kärlek. Och att det är principen och grunden för det mänskliga projektet, för den mänskliga historien, för det mänskliga mötet, är att röra sig mot varandra i kärlek.
Och för att hitta - som i Corrymeela pratar vi om att leva bra tillsammans. Att det är den visionen vi har, att leva bra tillsammans. Det betyder inte att man håller med. Det betyder inte att allt blir perfekt. Det betyder att säga att i ett sammanhang av ofullkomlighet och svårighet kan vi hitta förmågan och skickligheten, såväl som generositeten och artigheten, att leva bra tillsammans.
Och jag tänker på — på morgonen säger jag hej till alla de där sakerna, och sedan försöker jag säga hej lite till det jag vet inte kommer att hända. Och i den meningen blir bön ett sätt inom vilket du odlar nyfikenhet och känslan av förundran. Så att du vet att jag kommer att återkomma till det här och kan säga hej imorgon till något som jag inte ens skulle ha vetat om idag. Det är så jag förstår bön på det sättet. Då och då dyker Jesus upp och säger något intressant. [ skrattar ]
Fru Tippet: [ skrattar ]
HERR. Ó TUAMA: Genom evangeliet. Jag läser evangelierna på irländska också eftersom det är något med att läsa texten på irländska. Jag älskar etymologins rikedom. Och vissa fraser som – faktiskt, det är svårt nog att säga på irländska sättet på vilket – som, på Irland, tror jag att vi har denna förståelse av, "Varför använda fem ord när du kan använda 50?" Så ibland är texterna längre än de skulle vara på grekiska eller engelska. Men det är en härlig sak att göra i den meningen eftersom du inser hur dessa översättare har hittat ett sätt att säga något som verkligen utvecklar något riktigt härligt.
MS. TIPPETT: Tack så mycket.
HERR. Ó TUAMA: Det är en fröjd, Krista.
MS. TIPPETT: Tack.
HERR. Ó TUAMA: Det är en fröjd.
MS. TIPPETT: Tack.
[ applåder ]
[ musik: "Belfast" av Brian Finnegan ]
MS. TIPPETT: Pádraig Ó Tuama är samhällsledare för Corrymeela, Nordirlands äldsta freds- och försoningsorganisation. Hans böcker inkluderar Sorry for Your Troubles , Readings From The Book Of Exile och In The Shelter: Finding a Home in The World .
PERSONAL: On Being är Trent Gilliss, Chris Heagle, Lily Percy, Mariah Helgeson, Maia Tarrell, Marie Sambilay, Bethanie Mann, Selena Carlson och Rigsar Wangchuck.
[ musik: "Belfast" av Brian Finnegan ]
MS. TIPPETT: Vår härliga temamusik tillhandahålls och komponeras av Zoe Keating. Och den sista rösten du hör sjunga våra sista poäng i varje show är hiphopartisten Lizzo.
On Being skapades på American Public Media. Våra finansieringspartners inkluderar:
Fetzer Institute, hjälper till att bygga den andliga grunden för en kärleksfull värld. Hitta dem på fetzer.org.
Kalliopeiastiftelsen, som arbetar för att skapa en framtid där universella andliga värden utgör grunden för hur vi vårdar vårt gemensamma hem.
Henry Luce Foundation, till stöd för Public Theology Reimagined.
Osprey Foundation, en katalysator för bemyndigade, friska och uppfyllda liv.
Och Lilly Endowment, en Indianapolis-baserad, privat familjestiftelse dedikerad till dess grundares intressen inom religion, samhällsutveckling och utbildning.
COMMUNITY REFLECTIONS
SHARE YOUR REFLECTION